Aftonbladet – 7 november 1842, sida 2

stret rätt många unga och sköna skriftebern af qvinnokönet, hvilka heldre bekände sina synder för den upge mannen, hvars öga hvilade så lugnt på dem och från hvars läppar försoningens lära susade så mildt, idet han taladå om en förlåtande fader i höj: den, hvilkens famn städse öppnas för .de ångrande barnen, och yrkade blott hjertats förbättring, böjelsernas rening och tankarnes lösgörande från syndiga. och farliga föremål, i stället att andra, isynnerhet äldre prester ined rynkad panna och ljungande blick dundrade mot Hvarje verldslig önskan, fördömde den såsom syndig och Gudi missbaglig, talade om skärseldens pina och de eviga lågorna, samt yrkade fasta och gissliog, liksom den gode Fadren deröfver skulle finna behag i kroppens och själens marter. Peter Armands rykte såsom sedlig och rättskaf. fens prest var lika stort som hans rykte i egenskap af förträfflig predikant samt foglig och mild biktfar. Ännu aldrig hade ban af sjna kamrater blifvit an. klagad eller af sina förmän tilltalad för den minsta afvikelse från klostrets stadgar. Strängt ransakade pater Armand, vid slutet af hvarje dag, eitt uppförande och afbad i tysthet hvarje syndig tanka. som under dagens lopp kunnat uppstiga i hans själ, men han fördömde icke såsom sådan hvarje mensklig rörelse, ehuru han var vida strängare mot sig själf än mot andra. Inom den unge mannens bröst klap pade ett hjerta, känsligt för natur, och konst; känsligt för allt skönt, som mötte hans blickar, och fram. förallt — känsligt för qvinliga behag; men han var dygdig af grundsats, af religiös känsla, icke af fanatiskt svärmeri eller verldslig beräkning. En katolsk prest är, som man vet, dömd till många försakelser och framför allt till försakelse af lir vets högsta och renaste sällhet — den att älska och blifva älskad. Han får icke ba ögon för en qvin pas fägring, icke öron för hennes ljufva röst, icke känsla för hennes förtjusande: småleende. Lik en