Aftonbladet – 5 november 1842, sida 1

TVENNE GIFTERMÅL. AF QUINTINUS. (Slut från gårdagsbl.) Det var en söndag, man var redan i Mars månad. Johanna hade måst till jul sälja den ena kon, för att kunna köpa ved och skodon till man och barn. Hon fröjdade sig nu åt de ljusa morgnarna, och åt hvarje solstråles helsning genom de tillfrusna fönstren. Till kyrkan kunde hon ej gå nu mera, ty de få helgdagskläderna stodo på assistansen, och barnens skötsel fordrade hennes närvaro. Sin gudstjenst gjorde hon derföre helst i sitt bjerta, den bestod ju endast i en tyst bön om tålamod och om barnens helsa och lycka. Boman jade i dag bittida gått ut, för ait, som han sade, desto förr komma åkande hem. Han gick till St. Paulsgatan för att afhemta den omtalte hästen. Boman, som under sina många förbudsfärder piskat så mången skjutskamp, fick rigtigt nytt lif då han fått piskan i hand och börde kärran skramla. Han tyckte sig ej behöfva lägga fingrarne emellan, då han nu rappade på sitt eget ök, i synnerhet som det armz2 ljuret var både matt och trögt. Det hjelpte till och med ej att nyttja de lifligaste uppmuntringar af både tagelsnärten och piskskaftet, då den samle Rosinante behagade långa stunder stå stilla för att hemta andan eller hösta. Eiter strängt arbete och många eder öfver hästen och den dyrbara tidens förspillande, hade Boman indtligen hunnit till Nybrobacken; men här tycktes resan nått sitt mål. Hvarken slagen a! piskan, hojtande eller smackande, kunde förm: den eländiga dragaren att ytterligare gripa sig an. Några förbigående arbetskarlar, som er stund åsett eländet, fattade tag i betslet och bjelpte till uppför den halkiga backen, men det stackars krasturets svaghet nekade all tjenst, det jöll och afbröt båda frambenen. Nu var då Be