Aftonbladet – 5 november 1842, sida 1

på stället. Boman var genast beredvillig, och som detta obetydliga territorium snart var taget i ögonsigte, så följdes de båda affärsmännen åt, för att tala om saken, till någon bättre krog. Johanna var högst bedröivad öfver skomakarens ärende; ovissheten, om 1 öpet var afslutadt, marterade henne hela dagen, under hvilken hon Ör öfrigt stred med många busliga bekymmer. Andtligen sent på aftonen bemkom Boman så öfverlastsd, att han endast högst surfvigt och med möda kunde tala, Han förkunnade henne nu, att kojan var såld till den omnämnde skomakaren, och att om det ej skett, och han fått en så kontant köpare, så hade han blifvit stämd af krögarn, hvilken hade en betydlig summa att fordra. aDu vet äfven,e sade han, aatt om vi ej betala kronoutlsgorna i nästa vecka, så utpartas allting derför. Dessutom är det ej så rasande långt tills reversen för den förbannade hästen är förfallen. Allt detta sades under många uppehåll, under vildt rullande med 6g0nen och knytnäfvarnas slående i bord och väggar. De af larmet skrämda barnen väcktes; men hvarken deras skrik eller hustruns böner kunde förmå den fulla mannen til tystnad. Anteliger raglade han till sängen och tröttheten verkade snart, att han föll i sömn, Hans olyckliga hustru satte sig, lutad öfver sitt spida barns vagga, och stirrade i nattens mörker, fåfängt sökande någon strå!e af hopp till lindring i sitt elände. Boman låg halfva den andra dagen. Ingen ved och ingen mat fanns i huset. Johanna hade mycket att bestyra innan hon fick varmt i rummet och mat på bordet. Gårdagsruset tycktes ännu besvära Boman, ty han såg förargad ut. Då de ätit den tarfliga middagen, lade mannen sig åter på sängen, rökande sin pipa. Nu framkommo ej som vanligt de små gossarne för att tacka sin styffader för maten, och då han med hårda ord och svordomar frågade, hvarföre detta ej skett, svarade den äldsta gossen, som