Aftonbladet – 4 november 1842, sida 1

THIERS. SKILDRING UR GUTZKOWS BREF FRÅN PARIS. I venstra centetn, trenne bänkar bakom ministrarne, helt nära general Paixhsns, satt en liten gestalt med betydelsefulla anletsdrag, erinrande om Napoleoas. Ansigtetsåg ungt ut, men håret var grått. Med jemni leende mine rörde sig denne deputerade sedan trenne timmar fram och tillbska på sin siolj och de korta benen räckte koappast till golfvet. An kartade han en sarkastisk blick, än yttrade han ett lågmäldt ord åt general Paixhans;. hats beteende var mera afmätt och återhållsasmt än de öffige deputerades; han pratade icke så ideugen som de, och hade en mera värdig hållning; ibland gjorde han antekningar, själen syntes arbeta inom bonom, bildande, danande: Han tycktes vara en liten verld för sig. Mången deputerad gick förbi och tryckte den lille mannens hand. Han besvarade hvarje vänlighet hjertligt, lekte med lorgnetten, och smålog åt sorlet, byssningarne och bravoropen. Hr de Corcelles hade hunvit till sista sidan af sitt manuskript; den lille talaren reser s:g upp, går gängen frafn, med blicken fästad mot golfvet, och står snart på tribunen, öfver hvars karm :han knappt räcker upp. Det är Thiers. Det hörer till de första lagarne för den parlamentära vältaligheten, att man icke för tidigt uttalar ordet: Messieurs. Detta ord inkastadt i sorlet af en församling, som väntar någonting hetydande och bereder sig derpå, kan förderfva ett helt tal. Att upprepa Messieurs är detsamma som att slappa förväntan. Således återstår intet annat, än att göra såsom Thiers. Han lemnade Kammaren tid att förbereda sig på hvad han ämnäde säga. Det räckte fulla 3 minuter tilldess allt blifvit tyst, så tyst stt man kunnat böra hjertat klappa i Guizots bröst — — Det faller af sig sjelf, att med den berömde talarens figur, måste hans röst vara mycket gäll. Thiers hair en falset!-röst, som först man hörer den ljuder eangenämt. En barn-sopran låter råsom alt emot Thiers stämma. De mest betydande skådespelare och tålare hade i alla tider att strida mot de medel naturen förlänat dem. Thiers bar en organ, som icke blott är obebagligt gäll, utan äfven oklar. Hans andedrägt är tung. fa s röst-verktyg äro inskränkta, och gifva endast -med våld Jjudet ifrån sig. Här äro inga modulatiocer af höjd och djup möjliga. Här flyter ingen frisk bergskälla ur bröstets klippa. E varje ögonblick fruktar man, att den medtagna organen skall vara uttömd. Det stereotypa leendet i hans miner får en anstrykning af smärta. Tankan, passionen, talangea kunna icke så bava sig vig genom organen, som de ville. Man vänjer sig dock småningom vid denna entorighet, ja, ännu mer, man finner den till slut melodisk. Den själfulla tankan ger hans röst en sorts, vättjud, den beundransvärda talangen i hans fria ord förvandlar den slutligen till sång. Det är improvisationen, som ger åt Thiers tal denna hänförande verkau. Orden strömma fritt till tankarne. Iogedting är sökt. Allt kommer af sig sjelf. Han blef ofta afbruten; men hvarje afbrott gaf åt hans föredrag en ny skönhet, ty ban inflätade oförskräckt svaret i sammanhanget af sitt tal. Beredd på allt, förstod kan att snabbt lösa allt. Utan pedanteri förklarade han mycket för obetydiizt. Han låter iogentung för sig intrasslas och förråder ingen stickenhet. Det finnes vissa högtidliga talare, dem motsägelse retar, och som tillåta sig ått utbedja sig den eller den invänninsen annorlunda. Thiers bibehåller alltid samma lugn och vänlighet. Till och med YTTENYE mv targ PTE NSI tr sug! La os vek ON in a MA AR VR RR