som bon gladde sig åt att hafva uttalat, plågad hennes själ, emedan hon nu kände, att det fö benne icke återsted någon hopp; emedan hot måste gifva sin tro åt en annan. Hon käm pade ännu med dessa tunga qwa!, då Metastasit med sin-blygsamma min inträdde och-tog sil plats vid hepnes sida. Han heiraktade henn länge under tystnad, öfverlemnande sig åt någr: bittra reflexioner; men med ens, liksom hänförs af någon serskild tanka, sade han med vek röst — Ni bor sett prinsen, mitt barn; hans när varo har bos ev utan tvifvel åter väckt käns lor, dem ni icke trodde hafva slagit så djup: rötter. — Ni har rätt, Metastasio;. jag har trott mij böra gifva efter för han8 böner och bhifalla at se honom. Jag är mycke: lifligt. rörd af hans dysterhet, jag erkänner det. Men detta samtal hvaraf jag kanhända hade behof, för. att helt och bållet sönderslita den bindel, jag frivilligt bar fö mina ögon, deita samtal skall icke blifva utan inflytande på min framtid, Jag vill nu att dessa strider, som döda mig, skolå upphöra. Min vän, ni måste gilva mig en make efter ert eget val. — Nå, Gud ske lof! utropade poeten, darrande af glädje och kastande sig på knå för sångerskan, ni bar ändtligen blifvit förståndig, min Diva! Dessa ord äro en lycka för mina gamla år, mitt barp. Jag bar suckat efter. dem, som Juden Ghetto efter Messias. Det är då bara fråga om att finna en make åt er, och ibland alla de rivaler, som omge er, skall sådant icke bli svårt. ; ij — Ni tror det? frågade Diva, med denna qvinnoinstinkt, som ingenting kan undertrycka. — Om jag tror det återtog il pogta Cesareo; och hvem skulle icke finna sig stolt öfver att sifva silt namn åt den skönaste, den bästa, den nest förtjusande af Italiens prima donnor? . Låt mig blott söka ut denna man, på hvilken så mycken lyeka väntar. Vill ni ha en prins, en