Aftonbladet – 2 november 1842, sida 1

BETRAKTELSER I ANLEDNING AF VARE LANDSMANS UTVANDRINGAR TILL AMERIKA. (Forts. från Måndegsbl.) Det kan måhända synas, som privatmannens verksamhet i denna sak icke kunde mycket uträtta, utan att statsstyrelsea allena vore i stånd till att genomdrifva ett så stort företag, ja, att hvarje försök till: underhandlipg med den makt, som tilegnat sig suveräniteten öfver det land, som valdes, vore utan regeringens medverkan, omöjlig. . Medgifvas måste det äfven, att regeriogea säkrast kunde bereda ett lyckligt resultat, och att hon äfven skulle, genom ett k!okt och kraftigt ingripande deri, icke endast kunna förekomma förluster för laudet genom utvandringar, utan till och med leda dem till vinst för detsamma. Man kurde äfven antaga, att företag af denna art skulle gagna låndets marin genom undersökningsresor 0. s. v., och bidraga att göra: den sjövand. Men besinnas det buru litet man har att hoppes, om man skall döma af det sätt, hvarpå handelns och närisgarnas behof behandlas af regeringen och nationalrepresemtationen, kan man ej räkna på mycket för att öppna näringsvägar på andra sidan oceanen. På sin höjd kunde man hoppas ett långvarigt inbemtasde af förklaringar itån stora och smi myadigheter — ett vidlyftigt samande af materialier till den slutförklaringen, att utvandringssjukan vore öfverstånden,, el!er måhända, satt de för ögonblicket bortdragande flottor förde med sig de sista dårarnex..; Regeringea skall då säga sig beara, att alla åtgärder, som i sådan: väg wäcka uppmärksamhet, skulle uppmuntra till utvandring. Det finnes blott ett England, bott en politik, sem uppmuntrar tili sådaha och har det rätta begreppet om koonisation. Man vill antaga som axiom, att Norge inom sig eger medel till överflödig bergciog och ökadt: välstånd för en mångdubb:ad folkmängd samtsej beböfver skaffa sig resurser dertill i aflägsna länder, och man förklarar Englands politik såsom föranledd af den hårda nöjväsdigheten, emedan det stackars: landet efter århbundradens utvandringar ju har öfverbefolknirg: Men länder, som hafva att skryta öfver så.stora öfe verskott i statsverket och så stor ökning i folkvummern: skuile väl deras styresmän beqväma sig till att utgifva af de förra något, för att minska något i den sednare, vore det ock bott på antalet af dömde fästningsfångar? Att drömma om sådant vore tanklöshet eller blindhet! Den det af nationen deremot, som icke har för ögonen välbebållna. offentliga kassor, uta floekar af näringslöse landsmän, med hvika de nödgas dela hvad som kan utpicas af allt mer uttorkade näringskällor — och som ej skryter så mycket öfver det effentligas säkra reve:yer af medborgarnes osäkra näringar — samt redan uppgifvit hvarje skymt af hopp om att; utan kännbara uppoffringar, kunna utreda dessa, den antager, att saken borde väcka större uppmärksamhet. Det tyckes vara en temligen allmän öfvertyge!se, att ett land, com naturen sjelf synes hafva bestämt för ett handelsfolk, men nekat resurcer till talrika innebyggares existens i civiliseradt och lyckligt tillstånd, och som icke längre äger i sitt sköte nog produkter till att sysselsätta handelsverksamheter, bör använda några krafter -att ersätta det bristande ifrån andra länders naturrikdom. Att något ut: mordentligt måste inträda, om den sig framvältande alimänna nöden skall kunna afvärjs, är väl hos många mera än blott aning. Skulle man icke i den hos folket plötsligt uppvaknade utvandringshågen kunna skåda en anvisning på med!et dertili? skulle man ej i folkidgen igenkänna det maehineri, försynen i ala tidsåldrar har begagaat? Ar detta tidens tecken så betydelselöst, att det ej förijenar närmare betraktelser? Bör fosterlandsvännen alldeles öfverse denna sak eller lägga händerna i kors? Om man icke kan hindra rörelsen. bör man då ei åtminstare försäka aft kunna