Aftonbladet – 31 oktober 1842, sida 2

— tycklig, mitt barn, och att på något sätt hafva bidragit till denna lycka, som ni så högt förtjenar. I Rom, som ni kanbända bört, njuter jag ett visst snseende hos den regerande påfven och det beliga kollegium; rå väl, jag har smickrat mig med det hopp, att om ni komme dit, skulle man möjligen finna något medel att mildra edra missöden och kanhända för er återvinna en förtorad lycka. Jag hoppas att ni icke skall skjuta tillbaka mitt stöd, och mitt försök att, innan jag dör, hafva bidragit att göra ert Lif mindre bittert; ni gör icke det, lilla elaka? . .— Om det vore möjligt, om er vänskap vore nog allsmäktig att kunna göra detta underverk, ack! då skulle jag hafva bönfallit hos er derom; pi skulle till hälften blifvit invigd i den hemligbet, som rör min lefnad, ni skulle fått uppbära en del af bördan; men det finnes sorger, som själen är dömd att bevara som ett samvetsqval, hemligheter, som icke få afslöjass emedan på dem ofta hvila familjers heder och välfärd . . . — Ni förskrickar mig mitt barn! jag bar aldrig sett er så allvarsam, så dyster. i oo Hvad jag sagt er, är imedlertid sanning. Ni önskar att vi skola resa till Rom; nå väl, vi skola det. Ni vill att jag skall sjunga der, och jag skall sjunga. Det blir icke för första gången, tillade hon, och strök med handen öfver pannan, liksom hon velat bortstryka en plågsam hågkomst. Men innan jag slutligen bestämmer mig, vill jag skrifva till Palestri och afvskta bans svar. På detta beror tiden för vår ditresa. — ÅAnnu en fråga, återtog Metastasio, men svara mig på den uppriktigt, utap gvinliga omvägar, utan alla dessa undvikande Söaalijeter som dölja sanningen, Är ni gift, såsOMDfn4,Ppyss tyck. tes låta mig förstå? har ni, SOM mak låtit hänföra er af någon fatal villa, den ni sedan utplånat, godtgjort genom en Jlefnad af dygd, eller bar ni icke snarare blifvit öfvergifven af någon man, ovärdig att ega en skatt som ni?