Aftonbladet – 31 oktober 1842, sida 2

sig ädelmodig, mitt barn. Men :i, så fullkomlig, så kärleksrik, så förtjent att vara älskar, bvarföre föraktar ni alla nya ömhetsbetygelser? hvarföre närer ni, likt en gnagande mask, denna sorg, som så ofta fördystrar er rena panna, sora bleker edra kinder, som åt edra ögon ger ena främmande trånad och framställer er såsom ea Didone abandonata, med en Ascanius till öfverflöd, men utan Eneas? — Ni vet, Metastasio, att detta är en af de plågor, som endast frånvaron eller tiden kan mildra, själens plågor, som man stundom sjelf söker föreviga, och hvilka man Vore otröstlig öfver att kunna hela. i: — I poesien, på teatern, nekar jag icke, min kära Diva; der dragas vi med kärleken, vända vi den efter våra fantasier, inveckla den i guld och trohet. Men ert förstånd är för mycket moget, för att låta öfverväldiga sig af dessa suckar, dem ni uttrycker med en så beundransvärd vatur; ni begriper nog, att det i verkligheten icke kan vara så. — Ni kan väl ha rätt; men då förstånd och bjerta stämma öfverens, hvarför inte följa deras ingifvelse? hvarför motstå deras hänförelse? — Min bista vän, hvarför står det skrifvet i bibeln: det är icke godt att menniskan lefver allena?s Ni har med en dygdig indignation, hvaraf teatern icke gerna har något exempel, visat tillbaka alla flygtiga kurtiser och fala ömhetsbetygelser. Nivet, att jag har lemnat min högakt, ning åt denna blygsamhet, som icke vill låta sälja sig; men äfven hedrande tillbud bafva blifvit er gjorda: män, högt uppsatte i verlden, artister a! öfverlägsna talanger hafva täflat om att för edra fötter nedlägga sin tro, sin förmögenhet, hatsh icke eftersträfvat något högre, än hedern att gifva åt Diva ett namn. Hvad har hindrat er att bland dessa män välja er en make? — Om jag då redan vore gifts Om jag ieke kunde disponera öfver min band?