Aftonbladet – 29 oktober 1842, sida 3

PARISISK DOMSTOLS-SCEN. Att engelsmännen hafva många besynnerligheter; är väl bekant i Paris, och derföre vänja sig de goda Parisarne vid dem så godt de kunna, men ibland händer det dock, att fransoserne och engelsmännen ej kunna komma rätt öfverens. I följd deraf förekom nyligen följande scen inför den korrektionella polisen i Paris. Den 2:dra i förra månaden inträdde herr Fressart, klockan ö på aftonen, hos en restauratör vid boulevard du Temple. Alla bord voro upptagna; ett enda, nära ett fönster, som vette åt boulevarden, var upptaget af en ensam person, fastän vid detta bord fanns plats för fsra. Hr Fressart nalkades höfligt den, som satt dervid, och bad om tillåtelse att få sätta sig vid hans bord. — Mycket gerna,p svarade den ätande, sir Plakett, en engelsmen. Herr Fressart sätter sig och äter helt lugnt midt för engelsmannens näsa, och deano gör detsamma, utan att ett enda ord vexlas mellan dessa herrar. Som sir Piakett först slutet, så steg han upp och gick till diskan för att begära sin) räkning. Bit ögonblick derefter kom en uppassare till herr Fressart, frågade hvad han ätit och underrättade sig om hen ville hafva något mera. Jag har ju icke ropat er, svarade herr Fressart; då jsg har slutat, skall jag begära min räkning.o — Men, milord, som ätit med er, har brådtom., — Nå, låt honom gå, då. Hvad har er milord ett görs med min middsg? — Han vill betala den. — Betala min middeg! är han tokig, den herrn? Hr Fressart uppsteg från bordet och gick fram till disken, derj engelsmannen lugnt afvaktade uppassareps återkomst, i det han petade sina tänder med en tandpetare: Milord, sade han till honom, jsg tacker er tusen gånter för den förekommande artigbet, hvarmed ni tillåtit mig taga plats vid ert bord; men dermed är det nog; min middsg betalar jag sjalf.o — Min herre,p svarade sir Plakett, jag kan ej tillåta det. Jag känner gästfrihetens lagar; och jag skall visa er, att man bättre iaktteger dem i England, än i Frankrike. NI har ätit vid mittbord, jag vill betala er räkning, och jsg ska!l betela den, så sannt jag heier sir Plakett.p En häftig ordvexliog uppstod nu emellsn dessa bägge herrar. Engelsmannen blir ond, fransosen skrattar, men är lugn. I korthet, upptragt genom sin motståndsres vägranm och hans skämt, sätter sir Piakett sig i ordning att boxas och ger herr Fressart en dusgtig stöt I magen. Uppretad ö:ver detta anfall och förlorande all sin köld, fattar herr Fressart en butelj, som stod nära till hands, och ger sir Plakett dermed i bufvudet. Blodet frustar ut, värden lägger sig emellan; skiljer de kämpande, och ailt biir åter lugnt. amen sir Plakett hade blifvit svårt sårad och stämde herr Fressart, som nu står inför domstolen, ti!lika med sir Plakett, hvars hufvud är omlindadt med bandager. FT ert Ås Rn ra