Aftonbladet – 29 oktober 1842, sida 3

annan beundran, ån en med fuktiga ögon. Hvarje stort ord, som någostådes talades, hvarje handling, som är gudomligare, än menniskokraften, rör mig. Jag kan ej återkalla mitt vemod deröfver, att det stora står så enstaka, att det upphöjda icke tillhör denna verid.: Och om jag tviflat, om jag misstrott, och plötsligt ser mig bedragen — äfven Rachel skuile kunnat uppröra mig så, om jag funnit min väntan bekräftad. Men Dejazet öfverträffade min väntan. Hon uppträdde i ett litet lapprisstycke, la file de Dominique. Hon är dotter till en afliden kunglig skådespelare på Molieres tid. Hon kommer till Paris för att söka engagemang hos den trupp, som hennes fader tillhörda. Hon skall aflägga prof på sin talang och har redan gjort det, innan maa förmodade det. Hon har varit hos skådespelaren Baron och presenterat sig såsom bondtilicka, såsom fantastisk dam och såsom ung trumslagare vid det kungliga gardet. Vi se henne i alla dessa roller. Hoa uppträder i landtlig drägt, med sin rensel. Det första ord, hon talade, hennes första steg, kom mig att inse den stora sanniagen i bennes spel. Det är ingen drottning, ingea få, ingen dam i en af Scrides komedier, det är den unga bondflickan, åen blifvande grisetten, hjeltinnan i vådevillerna. Allt hos henne är näpet, älskligt, sannt. Dertill de säkraste rörelser och, i trots af hennes grofra altröst, i trots af hennes organ, i hvilken många vilda nätter, många champagaeorgier tycktes slumra, likväl ett föredräg af kupletterna, som är rent i intonationen, smakfullt i sångens behandling och icke sällan skakande till sin verkan. Jag kan ej här utveckla hela detta egendomliga spel. Allt hvad hon gjorde var en variation at det ljufvaste: Je danse, je chante, je danse! Och detta togo Fransoserne temligen lätt. Man såg tydligt, att de redån stötte sig på denna skådespelerskas 45 år. Stackars Dejazet! 45 år! Det är lycka, att bon åtminstone ännu kan älska. Annu har hon passion, och passionen skall bibehålla henne ung. Dejazet är ej vacker och bar aldrig varit det. Vore hon vackrare, så vore hon kanske mindre genialisk. Afven derför, att hona är snillrik, kan hon ej vara vacker. Man påstår, att hon är rik på goda infall. Man bar utgifvit den samling af hennes Calembourger, under titeln: Perroquet de mademoiselle Dejazet. Då man såg henne i efterpjesen denna afton, så kunde man väl tro, att detta författarskap ej är diktadt. Stycket: Un scandale, spelades nästan helt och hållet impromptu. Dejazet visade sig derpi i första radens galleri såsom madame Fromagerc, pratade förtroligt med sin beledsagare, gjorde sig rolig på publikens bekostnad, talade till dem, som befunno sig ned på parterren, och berättade sin lefnadshistoria såsom madame Fromageac. Naturligtvis felades här ej de starkaste tvetydigheter, hvilka hon likväl alla uttalade med ett ständigt lika cAnstand.. aMes peres et meres taienir, började hon, men afbröt sig och frågade en af skådespelarne på teatern, om det vore fransyska att säga: mes påres?o Hon erhöll det qvicka svaret, att mes påreso ty värr blott vore alltför fransyskt. Midt under det löjligaste draget i hennes lefnadshistoria visar sig hennes man på tredje raden och ställer henne derifrån till ansvar, för det hon gått på teatern med sin älskare. Det löjligaste intermezzo börjar. Man och bustru gräla och förebrå bvarandra, att de ej uppfyllt de förpligtelser, äktenskapet ålägger dem. För att gifva publiken et: bevis på sin mans dumhet, berättade hon, ait hon gerna äter kycklingar, och att hon gått ut med sin man, herr Fromageac, för att köpa några. Fogelbandlaren hade begärt 4!, francs stycket, men sex francs för alla de sex, han hade, Hvad gör min girigbuk. till man? Han bandlar och handlar, tager först en och sedan en, och afslutar ändtligen köpet så, att han tager fyra, hvardera för 41, francs, tillsammans sex francs, i stället att ban för det priset kunnat få dem alla sex! Om de öfriga medspelande kan man ej säga stort. Ravex har en god, passiv komik. I allmänhet gör jag mångabanda upptäckter rörande da fransyska skådespelarnes bildning. Tilt de Tyskas bästa skall jag framdeles meddela dem. — —tt— — STATERNA. Sans peur et sans reproche.