Aftonbladet – 29 oktober 1842, sida 2

ver ert barp. Ni har behof, men min ställniag för ögonblicket ... — Frukta iatet, excellensa; jag känner mig ega mod att bära allt, och för min sons skull skall Jag veta bekämpa motgångarna. Adjö exceljensa! minuterna äro dyrbara ... ni kan vara trygg, tillade hon, icke utan en spasmodisk skakning; för er familj, för verlden, är jag hädanefter endast Benedetta! Hon hastade ut efter dessa ord, lemnande grefvisnan stum af förvirring och i en, för den eljest med alla förhållanden hemvana verlisdamen, hittills obekant häpnad. Maestro Palestri satt ensam i sin gröna musikkammare, med de mörkröda jalusierna för förstren, vid via di Fratelli, sysselsatt med alt u!skrifva partituret till en opera, han nyss slutat, då han väcktes ur sina arbeten af några hastiga, kora slag på porten, Han tittar ut senom fönstret, ser Benedetta uch skyndar emot benne, med all den !iflighet och det galanteri man finner hos en italiensk musikidkare. — Ah, signora, sade har, con amore, hvilken lycklig ödets skickelse har så tidigt fört min utmärkta eev till dessa trakter? Hvilken lycklig slump har jag att tacka för denna smickrande visit? Benedetta begynte utan någon förberedelse: — Ni har ofta sagt mig, maestro, alt jag med min röst kunde vinna min utkomst, kanhända göra mig ett namn. Jag är moder, ni vet det, och jag har linge hyst en önskan alt erfara, om er förutsägele vore blott en ingifvelse af er tillgifna vänskap, eller något verkligare. — En subbim ide, mia cara! den har mer in en gång Senomtrångt min själ ... Att vara prima donna, som ni skulle bli det, med er förtrollande röst, med ert intagande ut:eervde, skulle med millioner rikta den fattigaste in:pressari, skulle blifva en skörd af bravorop och