Aftonbladet – 27 oktober 1842, sida 2

NÅGRA ORD MED AFSEENDE PÅ DEN FÖRESTÅENDE VINTERN. Den framställning, hvarigenom vi i sistlidne Tisdagens Aftonblad kastade en blick på den rödställda och förtviflade belägenhet, hvaraf ett stort antal af hufvudstadens fattiga, nemligen de attiga, som icke inkommit på fattighusen, hotas vid vinterns instundande, en belägenbet, i följd rvaraf många årligen falla offer åt döden eller orottet, i brist af anstalter till deras räddning, lägger oss äfven skyldigheten att uppgifva våra ankar om pågot sätt att komma till ett bättre. Detta är visserligen ingen lätt sak och kan jemväl synas anspråksfullt att ens försöka, sedan de långvariga öfverläggningar, som egt rum inora den stora fattigvirdskommitten, hvari raan räknade både upplysta och menniskoälskande min, ledt till ett så ringa, eller snart sagdt intet resultat, äfvensom vi nogsamt vete, att det ir svårt framkomma med något förslag, som icke redan, i en eller annan form, varit förut vidrördt, antingen inom mnyssnämnde kommitte, eller i serskilda projekter, och att man siledes utsätter sig för stt råka i samma kretsgång, som bittills träffat andra. Men någon verksam påföljd har hittills icke vunnits af dessa kommitiarbeten, oaktadt sjelfva föremålets vigt likväl ingalunda minskats, utan tvärtom snarare blir mera trängande med hvar dag. Att så är förhållandet, lärer ej nekas. Eller är icke nöden ännu lika stor i kojorna, hungern lika ceftergiflig? Ar det icke ett faktum, att man ännu då och då hör omtalas, att uslingar förgås af elände; att man ännu, nästan lika ofta som förut, ser upprepas akterna at detta verkliga sorgespel i det lägre folkets lif, att personer första gången af nöd och hunger bringas till en mindre stöld, komma i fängelse, dömas, straffas, utsläppas att sksffa sig försvar, i brist deraf och af sysselsättning åter bringas att stjäla, dömas, straffas och förvisas till korrektionshuset på sex minader, samt om de äro nog lycklige att åter utkomma derifrån, å nyo, utskjutne ifrån all samfundshjelp, begå stöld, dömas till fästning på tvänne år, samt, ännu en gång utsläppte och ertappade på hrottets väg, måste, såsom redan utlärde bofvar, förderfvade af andra brottslingars sällskap och vådliga för allmänna säkerheten inspärras för lifstiden, utan att samhället gjort et enda förbarmande steg, för att förekomma det första fallet, eller att sedan leda den vilseförda till rätta och gifva honom något stöd under vägen? Ja! Minne det till och med är för roycket sagdt, om man påstår, att hälften, om ej två tredjedelar af alla dem, som nu sitta på fästningarna och i korrektionshusen, skulle kunnat räddas derifrån, så vida samhället vårdat sig om dem och att samma fenomen ännu fortfar, med samma anledningar? Äro dessa fakta grundade, så visar det tillräckligt, att man lemnat det vigtigaste ogjordt. Hvari ligger felet? Antingen har man ett bevis på sanningen af det gamla, i vår tanka, i sin princip visst icke rättvisa, men ofta nog hos oss af erfarenheten besannade ordspråket, att den som vill hafva ingenting gjordt i en sak, skall deröfver nedsätta en kommitt; eller också, har man lemnat kommittens arbete der det slutade, det vill söga stadnat vid obestämda förslager derföre, att det icke funnits någon som kunnat vidare fullfölja och utföra desamma. I ailt fall) bafva de råkat ut för samma glömska och apati, hvari alla andra vigtiga reformoch organisationsfrågor för närvarande finnas mnedsänkta. RRENO — it