Aftonbladet – 27 oktober 1842, sida 2

missnöje, emedan denna stad, som nu af folk utaf alla politiska nyanser betraktas som verldens kufvudstad, den tiden hos den gamla äkta aristokratien var illa anskrifven. Men man ansåg sig likväl icke böra ligga hinder i vägen för hans uppträdande efter sin rang och sitt namn, och derföre voro enkegrefvinnans kalla bref åtföljda afgoda vexlar, hvilka satte don Josef i ståad att tillfredsställa alla de nycker och slösande fantasier, som kunna uppstå i en tjuguårig ynglings hjerna. h . Huru behagligt det lif, han förde i den bullrande staden, i början föreföll honom, begynte likväl, efter ett års vistande derstädes, hans lifliga och oroliga själ att gripas af längtan efter ombyte. Lika hastigt, som han beslutit sig att resa till Paris, bestämde han sig att lemna denna stad och efter något öfver tvenne års frånvaro återsåg han den eviga stadeny. Tvenne år verka stundom stora förändringar, förändringar, hvartill man skulle trott decennier behöfvas; stundom förflyta de utan att lemna mera spår efter sig, än vindfläkten, som sakta krusar insjöns lugna yta. Uti sin födelsestad återfann också don Josef allt i samma skick, han lemnat det: samma påfve, samma munkprocessioner, samma råa, obildade, vidskepliga folkhop, samma öfverdrifna högmod hos den högre adeln; allt var sig likt; till och med hans fordna umgängesvänrer återfann han, med få undantag, sådana han lemnat dem vid afresan; endast en person hade betydligt förändrat sig, och denna var Benedetta. : Hon hade nästan bortglömt denna sin pupill, den han, under sin frånvaro, icke oftare på