Aftonbladet – 26 oktober 1842, sida 2

far! om fyra dagar är jag i kejsarstaden, jag skall se pomp och ståt, jag köper dig röda permissioner och försilfrade sporrar! Och den gamle svinherden Jyfter stolt sitt hufvud, ser med gnistrande ögon på den unge Magyaren, hänger skjortan upp på pinnen i den låga lerbyddan, hvarest finnes blott bänk, bord och -träkista; han nickar och mumlar: aNemes-ember van, nemes ember än s vagyoklaHan är en adelsman, jag är också en adelsnan). , EN GRATF. (Er samma arbete.) Högt på berget, med utsigt öfver stal, flod och skogbeväxte öar, ligger det gamla Hradschin. Kyrkan härstädes gömmer St. Nepomuks ik i en präktig silfverkista, hvilken prakt här-inne, hvilken naturprakt ute! och dock är det icke detta ställe i Prag, som den danske resenären först besöker; nere vid torget ligger en liten, arm kyrka, en hvalfgång och en trång gård förer dit in. Presten messar framför altaret, menigheten knäböjer och mumlar ett: abed för ossl det klingar som en doft händöende suck från afgrunden, det vältrar fram som en smärtans bölja, ett jämmerskri. Den danske vandraren går genom gången till höger; en stor, rödbrun sten, hvari en riddarrustning är inhuggen, finnes der inmurad. Hvems ben multnar derinne? Ea landsmanst en Dansk; en stor andes jordiska beklädnad, en, hvars namn kastar sin glans öfver Danmark, — det land, zom förjagade honom. Hans borg derhemma är sjunken I grus, plogen går fram öfver den plan, der han den ljusa karomaren granskade urkunderna och mottog kungars besöks Måsarhe flyga genom lufen, der han från tornet läste i stjernornel: hans ifs och lycksalighets ö är i främmande händer, Danmark eger icke hans stoft, rAen slägten nämner hans namn i deras onda tid, som ginge det en