Aftonbladet – 25 oktober 1842, sida 2

er —-———ÖVÅrt—---nnvvrooeeo— vira till kruciflxets fot. Venedig, du är förloradt! utropade Girolamo; men Elvira hörde ej mer hans ord. Girolamo släpades gerom långa, underjordiska gångar och hvalf till den håla, hvari han skulle falla ett offer för Bellonzonis hämndlystnad. Denne hade sjelf satt sig i spetsen för de soldater, som förde Girolamo till döden. Begge bade ännu maskerna för sina ansigten. Då deankommit till dörrea till ett, medeist en Jampa, svagt upplyst rum, vinkade Bellonzoni åt sir vakt, att den skulle stanna utanför. Han lät sia fånge inträda först, stängde derpå jerndörren och sade: Försök nu, grefve Girolamo, Venedigs räddare, er kraftiga vältalighet; kanske skall den icke hålla profvet mot dessa reglar af jern; mot dessa soidater, de blinda verktygen för min vilja. Vassari har förrådt er; edra vänner äro arresterade på balen, intet hopp gifves för er; men er har jag sjelf velat uppoffra, emedan ni vågade älska min maka. Döle Vid dessa ord uppdrog den ursinnige en dolk ur sin barr, i afsigt att mörda den värnlöse Girolamo. Men denne sprang tillbaka och grep derpå dolkens skaft. Nu begyntes en fruktansvärd kamp. Hat, svartsjuka cch raseri eldade de stridande. Bellopzoni aktade sig väl att göra buller; ensam, alldeles ensam ville han döda sin fiende: han: hat var för starkt. Slutligen bemäktigade Gi rolamo sig dojken och stötte den i Beilonzobis bjerta. Elvira! du ör förlorad för mig, men din skänd!ige föriryckare är ej heller mer! — Bellonzovi störtade till golfvet, utstötte ännu några pustar, och hans låga själ for till afgrurden. Girolamo tog af honom hans kläder och