Aftonbladet – 25 oktober 1842, sida 2

ta bör icke heller bestridas — det blir sedan en annan sak, om anstalterna äro så organiserade, att tillräckligt af hvad som gifves verkligen kommer de fattiga till godo; — men här är i synnerhet fråga om dem, som ännu icke äro jemförelsevis nog lyckliga att tillhöra de redan upptagne fattighionens antal; och vi kunna icke undertrycka, att det redan ligger något oerhördt i den tankan, som likväl visat sig vara en verklighet, att menniskor skola behöfva dö af svält eller förgås af köld midt i hufvndstaden, den rikaste staden i ett land, som, enligt hvad man ofta hör omtalas både på poesi och presa, nu befinner sig i en lyckligare belägenhet, som pjuter af mera välstånd än någonsin; en stad, hvarest för öfrigt verkligen ofta förspörjes så mycken känsla för likars nöd, en stad, som har ett så tsalrikt och akningsvärdt presterskap hvilket vårdar religionen och verkar för den cehristliga barmhertigheten. Det synes oss vara en verklig skam, att i ett så kristligt samhälle ingecting verksamt skall kunna göras för att förekomma den ytterliga nöd, hvartill man nu så ofta måste vara vittne; men man bör härvid icke anklaga likgi!tigheten eller den bristande känslan för likar hos folket i allmänhet, utan bristen på anstalter från det allmännas sida. Eiler vore det väl för mycket begärdt, eller skulle det öfverstiga en hufvudstads tillgångar, att några ställen inrättades, der den, som vore bloitställd för bungern i dess mest hotande gestalt, kunde på stäliet erhålla ett stycke bröd och en portion gröt eller varm soppa, och den husville ett tak öfver hufvudet, och den barfotade och halfnakne om hösten och vintern ett par träskor och något plagg af gröfsta beskaf(enhet, åtminstone sådant, som bestås fästningsfångar och korrektionister att skyla sig med? Skulle det vara omöjligt att tillvägabringa en arbetsinrättning, der någon sysselsättning på stället kunde vinnas för dem, som icke kunna emottagas af enskilda? Ett sådant förfogande vore icke blott en välgerning; vi tro, att det skulle ligga i hvarje fredälskandes och de mera bemedlade invånarnes eget intresse, emedan det skulle befria oss ifrån en stor del af de stölder och brott emot allmänna säkerheten, som nu begås första gången af ren nöd, och hvarigenom den olycklige, när han en gång kommit in på den banan, vanligtvis blir förlorad för alltid, och slutligen kostar staten mångdubbelt i fängelserna, på fästningarna oeh i korrektionshusen; det vore följaktligen en ren besparingsanstalt, icke blott på mensklighetens vägnar, utan till och med på blotta bushållnirgens, äfven derföre, att en tillökning, som sednast skett i hufvudstadens polisbevakning, derigenom gjordes öfverlödigz. Det bör slutligen vara pog att en ren kristlig pligt, bjuder, att allvarligt täcka derpå. Vi skole i det följande försöka en något mnärmare utredning, hvad som i det omförmälda hänseendet hittills vunnits med de från bästa afsigt utgångna och äfven i sin mån nyttiga åtgärderna med kommunal-nämndernas inrättning, äfveksom med den sedan ett par år vintertiden ippnade baracken i Malongska egendomen vid Nytorget, samt huruvida icke, utan att göra sig skyldig till ett tomt projektmakeri, någonting verksamare kunde föreslås och lätt nog tillvågabringas för det goda äcdamilets vinnande.