Aftonbladet – 24 oktober 1842, sida 3

unsigte. Den hvita måneu, som sutit blek på himlahvalfnet som om den varit en skifva af snö, hade antagit ena klar glans, då Mimmi inträdde i sin döende furstinnas rum. Den varma purpurförgen och den gyldene dimman, som hvimlade i solnedgången, hade förbytt sig i djup skymning, som svagt skingrades af de lampor som nedhängde från taket; men prinsessans ansigte syntes tydligt, ty månen sken klart derpå. Matt lyfte hon hufvudet, för att välkomna den trogna tjenarinnan, och hennes läppar rörde sig, men orden förlorade sig i ett svagt sorl. Jag gaf ert bref till konungen,o hviskade Mimmis. Sofia satt upprätt i sängen, en vild och öfvernaturlig eld gaf en förfärlig glans åt hennes ögon — hon upplyfte sin hand — så hvit, så spöklik oeh genomskinlig, att den knappast kastade från sig någon skugga i månljuset. pJag kailar bonom att möta mig inför en högre domstol äv hans egen.n Detta bemödande var för mycket, och hon sjönk mot Mimmis skuldra; en ryckning genomfor hennes ansigtsdrag, som derpå stelnade til! dödens marmorlugn. Konungen, hennes gemål, dog på samma timma: och, inom en vecka lades Mimmi vid sin berrskarinnas fötter. ———LAttt— — Tidningen Le Semaphore, som utgifves i Marseille, berättar följande händelse: Ea qvinna af den lägre klassen gaf nyligen i denna stad prof på en förvånande kallblodighet: oaktadt både bon