Aftonbladet – 22 oktober 1842, sida 3

——X— RN nedfallit omkring henne. Hennes kind var ovanligt blek, och ögonhåren voro vätte af tårar, som frampressades af etc qval, det deras rika lopp dock ej förmådde lindra. — Likaväl wvar detta qval ett sådant, soma oita sysselsätter menniskornes tankar. Hon tänkte, buru lycklig hon kunde bafva blifvit. : aHvarföre föddes jag,, sade hon sakta, ai ett stånd, så fullt af försakelser och tvång? Hvarföre är jag blott en meachin i andras händer andras, som aldrig efterfråga om det finnes ett klappande msnskligt bjerta inom mig? Hvartill äro dessa känslor mig gilna, om de aldrig kunna röra sig utan ett bittert med-etande om brottslighet? Jag känner, känner djupt, att det icke gives någon sällhet utan i kärlek.n Furstipban hade rätt, hon var blott ett af de många offer, helgade åt det lysande elände, hvad man kallar diplomatiskt äktenskap: en varlefva från feudaltidens barbarism. Man förq . . står icke allt det bedröfliga, det brottsliga af ett sådant giftermål; hvad är en dylik förbindaise annat, än etww våldförande på alt naturlig känsla? Tvenne främlingar mötas, mellan hvilka dat icke kan existera någon sympathi; alla illusioner, all känslornas finbet och grannlagenhet sönderklöses; sannolikt behaga kontrahenterne hvarandra ej en sång i yttre måtto; de hafva ingen gemensam erinring, och ändock ökas de t:lilsammans genom de orubbligaste, heligaste löften och eder. Hvartill bar väl denona onaturlisa och förcerade förbindelse fört? — Till löftesbrott och till den bittraste osällhet. Si väl i palatset SOM i kojan måste äktenskapet, om det icke skall bli olidligt, vara grundadt på kärlek, ingenting förmår ersätta dess ställe; och