Aftonbladet – 22 oktober 1842, sida 2

för den döende står det tillkommande läsligt. Jag ser ingen sällhet i dessa djupblå ögon — intet lugn i den vexlande färgen på dessa mjuka kinder. Men det finnes en Gud i himlen, milady — och om det gilves pröfningar, gifves det ock en ersättning — och i denna tro dör jay. Mimmi, mitt barn, gifve Gud, att jag aldrig varit hård mot dig; du var mig dock kärare än mitt hjerteblod, hvilket jag gerna skulle hafva gjutit ut för din skuld. Slut dig till den bulda, älskliga främling, åt hvilken jag förtror dig. Det synes mig, som orm äfven hon skulle behböfva din kärlek.s Rös!en mattades till ett oredigt mummel. En vindpust stötie upp kojans dörr; en solglimt sköt öfver de bleka förstenade dragen; furstinnan blickade tyst på den dödas ansigte. I. Sjung icke flera forntidssårger i afton, Mimmi; jag är redan alltför socrgligt stämd, sade kurfurstinnan till en ung sångerska, som, sittande på ett hyende vid hennes fötter, sjöng någon gammal tysk melodi. Några få år hade verkat en stor förändring både hos Sofia och hennes tärna. Mimmi, den lilla faderoch moderlösa, hade vuxit upp till en skön jungfru; men hon var icke så glad som hennes herrskarinna, hade varit vid hennes ålder. Tankfull, svårmodig var hennes milda röst sällan hörd utom i någon stilla sång, eller vid berättandet af någon gammal saga för den lilla prinsen, som, huru ung hon ä ifvi förtrodd åt hennes vård. Men Mimmis lif bade icke varit sådant, att det utvecklat d domliga glädtigheten. Hon h är den ung ; : ade, såsom Charles