Aftonbladet – 21 oktober 1842, sida 3

—— gamles hals och utbrast gråtande: stackars gubbe, din Johannes var oss kär som en son.p Johannes! Johannes! hviskade gubben och löste sig sminingom ur baronems armar. Han satte sig stilla ned på sängkanten och sade ej ett ord mera; blott det dödsbleka ansigtet tillkärnagaf, att han led — hans lefnads glädje hade ramlat i grus. Flera år derefter, sedan slottet i långa tider stått öde efter baronens död, inflyttade dit en ung enka. Det var Johanna, som nu mistat sin man. Det hade varit ett äktenskäp utan huslig lycka, utan glädje och utan barn, knutet til följe af föräldrarnes önskan. Nu var det slut och Johanna, klädd i djup sorgdrägt, inflyttade: det öfvergifna slottet, der man en lång tid föru! eldat och städat för att utdrifva den unkna luf. ten, zom bildar sig i obebodda rum: Mäster Petrus, då en åttioårig man, var åtei munter och glad. Hans barndoms tid hade börjat ånyo och nu gick han, jollrande om natu: rens dolda krafter och lekande med sina fysikaliska instrumenier, qvar på Mellingsta; som et! gammalt inventarium. För att ej stöta gubbens fåfänga, fick han ännu hafva öfverinseendet ö ver trädgården. Den hade ej vunnit derpå häckarne bade förvildats, gångarne blifvit gröna det lilla lusthuset var nästan förfallet, tomt oct ödsligt. Allt var förändradt; blott den gaml: klockan hängde ännu qvar. Det var vid denna tid jag såg gubben. De var nu han så vänligt inbjöd ortens barn i sin lill studerkammare; det var nu han med sådan blinc ifver störtade sig in i sina studier, som blot