Aftonbladet – 21 oktober 1842, sida 3

honom det heliga löfte, att ofördröjligen låta tillställa honom sin förmögenhet; för hennes underhåll ville han sörja och låta föra henne till nunneklostret i Brieg i Wallis, på det hon måtto lefva för Gudi, med ostörd själaro. Han kunde imedlertid icke absolvera henne, innan han emottagit hela benneg förmögenhet. Sålunda uppskrämd af sin själavårdare lofvade flickan att villfara hans begäran. Men hvad hände? Hon eftertänkte hit och dit huru hon skulle kunna lugna sitt oroade samvete, men miste under nästa bigt underrätta sin bigtfeder att hennes broder, hvilken hon nödgats meddela hela saken, blifvit vred och förkastat hennes plan. Hvad bigtfadren härpå svarat känner man icke så noga, men den förr friska och blomstrande flickan har sedan denna händelse blifvit sinneskrank och har nu ett helt och hållet förtvinadt utseende; brodren, en energisk man, har bos rektor Drack anfört klagomål öfver bigtfadran, och denne har, sejan saken blifvit bakant bland folket, plötsligen försvunnit ur Schwyz och lärer begifvit sig till Wallis. Ett annat exempel på jesuitsällskapets begårlighet efter denna verldens goda är, att en jesuit på samma sätt ville tilltvinga sig ett testamsate af en enka, hvarvid dock enkan svarade, att hon omöjligen kunde afhända sig sin egendom, ems2adan hon hade rättmätiga arfvingar. — KINKIG FRÅGA, En hözst egen sak förekom nyligen,, berättar en tysk tidning, inför en domstol i Wermland. Ea till döden dömd tjuf hängde i en galge, då en i trakten af Philipstad boende mjölnare, som åkte förbi, märkte, att han ännu andades. Fattad af ett ganska naturligt medlidande, nedskar han delinqventen, lade honom i sin kärra och bragte honom åter till lifs. Men tjufven, förvånad öfver att så der plötsligt se sig flyttad tillbaka i verlden, har ej glömt sina gamla, kära vanor, utan börjar genast stjäla hvad han kan komma åt; hans räddares tillhörigheter ligga honom närmast till hands. Uppbragt öfver en sådan otecksamhet, tager denne sin dräng till hjelp, och båda hänga åter upp tjufven, men säkrare äm förra gången, på det han ej ånyo sklulie få infallet att stjäla. Saken blef allmänt bekant, och en ransakning mot mjölnaren börjades; men huru skulle han straffas? Domarne vågade ej fälla något afgörande utslag, utar hänsköto saken till högsta domstolen, som nöjde sig med att belägga mjölnaren med plikt och några månaders fängelse, för att för framtiden betaga honom lusten att frälsa missdådare ur galgen och skaffa sig sjelf rätt.v — Hvad säga väl våra Svenske lagkioke om denna hittills okända casus, som utlänningen fått reda på uti våra rättegångs-annaler?