Aftonbladet – 21 oktober 1842, sida 2

Den unge röfvaren lyckades ändtligen att bringa gubben till sans och begge hjelptes nu åt ätt bortbära liken. Detta skedde med en dyster tystnad, och imedlertid nedgick solen och natten bredde sig öfver den hemska scenen. Johannes, ty det var han, som blef sårad, fördes med hast till Siena, läkare kallades, men för sent, han hade redan förlorat för mycket blod och kulan hade träffat en någon vigtig invärtes del. Det led på natten; men ännu andades den olycklige ynglingen, och hans discipe) låg gråtante på knä bredvid hans sing — ändtligen slog han upp ögonen, de voro liksom förklarade, och han fattade den gråtande gosseos händer mellan sina. Hör du, Adolfs, sade han sakta, shör du, de! ringer i klockan på Mellingsta — hör du icke? hon ljudar klart; fastän det låter hemskt för Johanna och min stackars far; helsa dem beggex. Han dignade tillbaka på bädden, blek som en vissnad lilja; gossen lade sin hand på hans brös: — det var slut. Och detta hände den 3 Oitober. Det regnade och blåste häftigt den tredje Oktober. Mäster Petrus runkade på hufvudet och spådde, att vintern nu tillstundade; ty träde: fällde redan sina löf, som dansade sin dödsdars på gångarne i Mellingsta park. Der uppe i slott: satt baronen och roade sig med att lägga patience, och hans fru satt läsande i en af der nyaste franska skolans romantiska målninge:: Johanna satt vid sitt piano och fantiserade oc inföll då och då på det stycke, hon och Johannes sista gången hade spelat tillsammans. De