Aftonbladet – 19 oktober 1842, sida 3

inträdde för att en stund få sitta i sina funderingar derinne; men ban studsade tillbaka, ty fröken Johanna, sysselsatt att läsa i en bok, satt till hälften skymd af den vida gardinen vid ett fönster. Den blomstrande kinden hade hon stödt mot den fina handen, och då hon såg upp vid den unga mannens inträde, darrade lemningen af en tår i de eljest så glada ögonen. : Förlåt mig, frökenn, sade Johannes och drog sig något tilibaka; förlåt mig om jag störde er; det var bärdelsen som förde mig hit och ..., Nog af, herr magisters, afbröt bonom flickan; det är ej ailt händelse, fastän det synes så för våra measkliga ögon. När välkommen, nistörde mig icke; men jag sitter här och tänker på er, på min brors resa; den blir lång? Mycket lång, sade Johannes och såg ned framför sig. : Den blir mycket lång, återtog Johanna med ena viss darrning i rösten; kanske vi ej mera 2terse hvandra.s Säg ej så, min frökens, yttrade ynglingen, nsäg ej sälv Flickan skakade på hufvudet och yttrade sedan långsamt: det har förefallit mig liksom det vore sista gången; den, aldra sista Hon tystoade plötsligen, och en länge återhåilen ström af tårar lät sina kristalldroppar springa ned för kinden. Kasuske den aldra sista, fröken Johannal ropade ynglingen. Gråt ej, goda Johannan, fortfor ban irigt; oi är ju min barndomsvän, låt oss hoppas; allt kan ändras, allt kan gå väl, fastän älven jag anar motsatsen. Låt oss åtminstone ski!jas som ett par glada barn, med hepp och förtröstan. Flickan hade beitat sig och kastada en innerlig, en salig blick på Johannes, som lik en bedjande engel stod framför henne. Ja, det är rätte, tillade hon långsamt. Ichanna, så skall ni, så skall du sög2, Johannes.