Aftonbladet – 19 oktober 1842, sida 3

ensståmmande kort berättelse, angående Konungen tillfångatagande i sloststhvalfvet. Dot har länge no hvilat mörker öfver denna händelse, och historie tycks behöfva ljus i saken; för att ej tala om de rättvisa, som förtjensten företrädesvis tillkommer. Genast då general Adlercreutz blef underrättad or Konungens flykt, sprängde han den af monarken i genslagna dörren, rusade så ner — endast åtföljd 8 major De la Grange. Ledningen för generalens vä bestämdes till det mesta af några i trapporna sprin gande städerskor, hvilka hördes ropa farväl nådi kungp. Uti dessa många slingrande gångar förvil lade sig generalen, så att han slutligen kom ne till stora trappan i Logårdshvalfvet, der, i samma ö gonblick, major De la Grange inträffade. Genera Adlercreutz utmattad och flåsande skyndade tillfen stret, ropade derefter till major De la Grange: vsprin De la Erange, jag orkar ej mera, der är Konun gen, — pekande ät Lejonbackens hvalf. Major D: la Grange ilade då öfver borggården, och, när ha under loppet kom att vända sig åt stora slottsgån sen, upptäckte ban Konungen och hofjägmästar vor Greiff, båda liggande på knä, samt en stor vedbä rare bakom den sistnämndes rygg, af hvilken tredj och som här kunde tyckas obehörig person v. Greif sanska eftertrycklist gastkramades. Vedbäraren had nemligen med sina senfulla händer omfattat hofjäg mästerns båda axlar; äfven hade Konungens värj: gätt igenom Grelffs rockärm, hvarigenom dessa båd: personer voro såsom fastlästa vid hvarandra, och de tycktes mera som Konungen fångat Grsiff, än har Gustat Adolf. I denna för hufvudsaken förtviflade moment skyndade major De la Grange fram, gaf ved. bäraren ett a? dessa slag, som ovilkorligs är fällan. de, befriade derefter Greiff från sin kinkiga ställ. ning, hvarpå majoren och hofjögmäöstaren gemen. samt buro Konungen upp till hans rum. Under vä. gen ropade Konuogen till hvarje post skjuto, mer hvilket ej efterkoms, emedan man förklarade mon: arken sjuk, hvilket han ock var, såsom besvärad a: kräkningar. Längre fram i slottsgången möttes ge. neral Adlercreutz, herrarna v. Otter, Ulfsparre m fl., hvilka då medbjelpte vid bärandet. Sådant ä) förhållandet med denna katastrof. Uti Portefeuilleberättelsen nämnes blott excellensen Klingsporr och general Adlercreutz, såsom de, hvilka oppe bos hertigen tillkannagåfvo honom Kosungeas afsättning från riksstyrelsen, med den underdåniga anhållan: att han ville emottaga riksförståndarskapet. Detta är så myckot mera oriktigt, som general Adlercreutz, vid detta tillfäl:e, åtföljdes af de 6 (säger sex) ofvannämnde officerarne, som, med honom i spetsen, afgjorde dagens huvudrågs — och ännu mera!