Aftonbladet – 19 oktober 1842, sida 3

terna, liksom om han velat läsa hebreiska uta punkter på dem, och Johanna rodnade som e ros och anslog tonen starkare än hon borde, fö att för ögonblicket liksom bortblanda sina käns lor; Begge visste med sig, att det ej gick a att de älskade hvarandra — och likväll Det var en högst pinsam belägenhet för m2 gister Johannes, och han arbetade derföre på ei plan att med sin nya discipel få resa utrikes p några år. Det skall kosta pås, sade han vi sig sjelf; men då jag kommer hem, är hon äl dre; hon är blott sexton år nu. Hon är kansk gift, borta således; jag kan undvika träffa henne Jag får dock drömma om henne, får älska benn som ett ideal; nå väl, blott jag kunde få resa! Resan blef efter ett års väntan, efter ett år kazp mellan pligt och kärlek, ändtligen beslu ter, och baronen bestämde, att unga Adolt me sin guvernör, magistern, skulle göra en tur ge nom Tyskland och Frankrike till Italien, en tu på tre år. Nåra ingången till parken, på andra sidan on den vidlyftiga trädgården, låg ett lusthus, de mäster Petrus uttömt all sin uppfinningsförmåg: för att göra det trefligt och vackert. Det lå; vid kanten af en sorlande bäck, som letade sig fram genom gräset, och var åttkantigt prydt mec en rundt omkring löpande peristil. Bortgömd af höga syrnoch csprifoliihäckar och beskug. gadt af en stor lönn, låg det lilla lustbuset s: lugnt och fredligt derinne. Det inre rumme var draperadt med rödt och hvitt, och rika för gyllningar slingrade sig i tusende rosetter oct girlander omkring mellan de svällande vecker af tyget, som betäckte väggarne. Det var en afton i Maj. Mäster Petrus stoc som bäst ech betraktade solen, som bergades tjocka lagermoln och bådade regn, då hans sol försänkt i djupa tankar vandrade de krokiga gån garne i parken och kom till det lilla lusthuset Det såg så fredligt, så inbjudande ut, och ha