Aftonbladet – 19 oktober 1842, sida 2

fattat många seener på ett alldeles nytt sätt, och det vore partiskhet att icke erkänna, det han häri Jyckats attrappera mycket sannt och effektfullt, som icke alltid tillförene återgilvits på vår scen. Sjelfva det mate:iella hindret i det så ofta erferdrade ögonblickliga ombytandet af kostym, hade herr D. förstått att öfvervinna med en förvåsande framgång. MKortligen, herr Datlqvist har bevisat mycket studium, en stor förmåga af objektivitet, och en verkligen ofantlig grad-af ihärdighet och energi. Felet är endast, i principen taget, — vi upprepa det — att skådespelaren genom dessa i och för sig prisvärda och förträffliga egenskapers nedläggande på ett forceradt och fantastiskt konstnärsirfall, gör sin person intressant i stället för rollen, och dymedelst upphäfver hvad som annars bör utsöra aktörens yttersta problem, det att spela så, at ingen märker att det är spel, och att applådissemangerna glömma bort sig tills situationen är stutoch åskådaren vaknar från sin förbländning. Här hördes nu salifvor af handklappningar belöna till och med hans särskilda omklädningar, och säkerligen ingick till stor del i den allmänna förtjusningen öfver hans spel den reflexionen, att dea puckelryggige och rödhårige skurken Frasz var samma aktör, hvilken man nyss sett framför sig såsom en romantisk och ståtlig röfvarhöfdisg, eller tvertom. Imedlertid har hr D. ovekligen firat en triumf, och om vi icke obetingadt kunna gilla, att en skön poesi eller musik blir föremål för ett u!tra-artisterin, medgafva vi likaväl gerna att, när man så förstår göra sin sak, som hr D., kan man väl hafva lof att genom et dylikt konstmakeri för en gårg göra anspråk på publikens applådissemanger, äfven på bekostnad af ett Schillerskt snilleverk. le a NR