Aftonbladet – 19 oktober 1842, sida 2

(RN TR nr a nt RESTE re öfver hans ansigte, och han suckade. Detta var något, som ej annat kunde än väcka uppmärksamshet hos oss barn. Hans fromma, glada blick förändrades så plötsligen. Barn äro säkra fysionomister; de se bättre än andra själens spol innanför anletsdragen och göra deröfver sina små slutsatser. Så hade vi beräknat, att mäster Pe: trus var rädd för klockan, att han fruktade plötsligen få se dess tunga röra sig och få höra henne ringa, satt i rörelse af osynliga händer. Vi voro sjelfve rädda att så skulle ske, och kunde ej utan ett slags bäfvan se ditupp, der kloet kan hängde. Men vi misstogo oss. Mäster Petrus hade andra orsaker till smärta, då han såg ditupp. Det var ej alltid som den gore mästaren. letvat som en ensling; för många år tillbaka hade han en god hustru, som styrde om hauns lilla bushåll och hjelpte honom i hans arbeien; de var en huld maka, en lika menniskoälskande själ, som han sjelf. De lefde lyckligt tillsammans, och de enda gånger, de kunde smigräla, var då något af mästarens experimenter misslyckades, hvilket han alltid förklarade härleda sig från fördolda mnaturkrafter, men hon, åter, rättare ansåg som följder af oriktig behandling. Den svåraste stund, de under sitt äktenskap haft, var då mästaren, genom en splitter ny vetenskaplig förbättring af konsten att färga löfgult, skämde bort alla sin hustrus garnhärfvor, som, enligt den nya methoden, blefvo grönbruna, i stället för klart gula, hvilket de efter hustruns samla ovetenskapliga methoder alltid förut lyckats blifva. i Mästaren påstod väl, att björklöfvet det året råkat att få en ovanlig kemisk sammansättning, han till och med förmodade, att den myckna iskan kunnat ha en dynamisk inverkan på björköfvet, som varit utsatt för de der märkvärdiga lektriska strömmarne, dem Cavallo omtalar;