Aftonbladet – 17 oktober 1842, sida 2

iga fingrarna sleto förbindelsen i stycken, och nu ären j uppsagde till första michaeli, samt och synnerligen uppsagde; får göra af er hvar (—n j viljan — dermed punkt! I högsta förvåning sågo de gamla på hvaranpra; de sågo icke på sin husbonde, ty de blyg: des, och kände som om äfven han blygdes Stutligen sade gunnarmor, i det hon knöt sitt hufvudkläde och drog på sina hvita bomullsvantar: vi få fälle talas ve herre, om den saken årrendeåren inte lyktade än. Inte? sade grefven med en tvärsäker min vinte, har du bevis, har du svart på hvitt, min gumma lilla? Ne—j tack, det börjas Du en an nan dans, kärring! vill du betala det återstiende arrendet i förskott, eller kör jag hela uggle: nästet af egorna; hvad säger du om den afräkningen ?o ; Jag säger att grefven bär sig oförsvarligt åt och att vi — —— : Så, så, låt vara Ellen,, sade hennes fromraa man, vi kunna icke lemna hus och hem utar att förut ha skaffat öss tak öfver hufvudet, oct tiden är dertill för kort — se här, herre, fort for, han vändande sig till grefven; phär är förskottssumman. Det austår icke mig att säga med hvad rätt grefven kräfver den före den lagliga tiden, — vi vilja icke strida med er, se hör och nu mor, låt oss vända härifrå mä frid. Och de gamle tjenarre lemnade den lumpne husboxdens tröskel, utan agg, utan vrede; och vände tillbaka, såsom de kommit, med frid. Så slutades det besök, hvaråt den hårdt beskattade familjen så länge gladt sig, och den ble derefter strängare pålagd än förut. På Magnus