Aftonbladet – 15 oktober 1842, sida 2

m Kyrkan var, såsom vanligt, upplyst; i bänkarnes -ader satt en mängd menniskor, somliga med hvita hufvor, andra barhbufvade med gröna kransar. När hon såg närmare på dem, fann hon ati det var endast små barn, som hade de gröna kränsarne. Hon förundrade sig visserligen, att denna stora församling icke finna något bekant ansigte, men hon gick likväl in i sin stol och satte sig. Under altarijensten förundrade det henze ock, att hon ieke tyckte sig känna igen presten — icke heller kunde bon ta rätt på psalmerne. Hon kastade en blick i grannens bok, det var en helt annan bok än hennes; hvarje vers börjades med en stor, eldröd bokstaf. Nu steg presten upp På predikstolen, och de, som sutto framför henne, vände sig om. : Hvem örmår beskrifva hennes häpnad och fasa, då bon ibland dessa tydligen igenkände en, som blifvit begrafven söndagen förut. Hon sig sig, om och fann ännu flera ckänningar af dem, som bor: följt till grafven, Stelnad af fasa satt den stackars flickan helt stilla, nästan lika blek om de andra; i en hast ser bon allas uppmärksamhet riktas på sig — alla ögon hotade och brunno — alla bänder böjdes, och inom en ekund ser hon sig omgifven al Yredgade, likärgade varelser, som tycktes hafva för uppsåt tt sönderplocka henne. Förtviflad föll den arma, vergifoa på sina knin och gjörde korstecknet, n, två, tre gånger, det balp icke, allt tätare ch tätare slöts ringen omkring kenne, allt bitrare bruvno blickarne, all: vildare blefvo de judlösa åtbörderne — hon tyckte att iskalla änder fattade uti henne, för att släpa henne ned sig, ljusen flämtade och orgeln tystnade,