Aftonbladet – 15 oktober 1842, sida 2

utslaget tillika uttalat, att det ovilkorligen åligger de kronoskjutsskyldige att emot ersättning: lemna den för kroppens (efter en sjelfspilling) transport nödige skjuts; som orden uti utslaget lyda, så får jag icke mera anse saken såsom min ensak. Jag måste anse mig tvungen att härvid beifra alla mina medbröders, och hvad mera är, hela det kronoskjutsskyldiga samhällets rätt. Jag har förfrågat mig hos: flera lärde herrar och män huru kronoskjutsskyldigheten rätteligen månde förklaras; och jag her fått till svar, att om en landshöfdinge-kandidat skulle examineras uti kameral-lagfarenheten, och få si denna fråga till bösvarande framställd, så skulle han ovilkorligen böra svara; att med kronoskjuts, förståg den skjuts, som hemmanen äro ekyldige att prestera vid så kallade durcktåg eller militärkommenderingars marscher genom landet, äfvensom för fortskaffandet af kronans spanmål och andra effekter, då desse inom landet föras ifrån den ena orten till den andra; och att härom stadgades, uti Kongl. resolutionen och förklaringen den 24 December 1697 S 8, att när store durcktåg, herrefärder eller ock stora försler äre ågångne, som är kronans koppar, amunition, penningar, eller annat slikt, då vare aålle pligtige det att framfordra.v 1 Jag har förgäfves genomletat alla lagsemlingar, och förfrågat mig hos en hvar, som kunnat lemna mig några upplysvingar, och det har varit mig aldeles omöjligt att vinna något stöd för tillförordnade landshöfdingen herr grefve Horns afkunnade domslut, att cadavret efter en sjolfspilling är en kronans effekt, som det ovilkorligen åligger de kronostjutsekyldige att emot ersättning transportera; och herr tillförordnade landshöfdingen har också icke, sågom stöd för sin mening, gittat åberopa någon lag el!er författning. Jag tillhör svenska allmogen, hvarmed numera förstås bondeståndet allena, och som man understundom tillåter sig att kella den råa massan; men så olärd och litet skrifkunnig jag är, 2å skulle jag icke för något pris i veriden vilja nedföta mig till en sådan ordlek i allvarsam sak, som den Konungens befallningshafvandes utslag uti första raderne företer, då der löses, all jag Anders: Larsson icke blifvit budad at å något sätt biträda vid afförandet af Lars Anderssons döda kropp, utan endast alt. inställa den skjuts, som för kroppens afförande varit behöflig. Om nåson annan förstår fintligheten af denna slags advokatur, så må det ursäktas om det enkla, sunda svenska bondeförståndet ej kan göra sig den annorlunda begriplig, än såsom ett hån af allt sundt förnuft, och af et ifrågavarande verkliga sakförbållsndet. Mig måtts det likväl tillåtas att fråga först och främst, på hvad sätt det går till att inställa nödig skjuts utan att den är åtföljd af en skjutsande personlighet? Skulle herr tillförordnade landshöfdingen möjligtvis, och på fullt silvar anse de kronoskjutsskyldige förpligtade att lemna sina hästar till skarprättsren på egen hand, för utgörardet af dess tjensteåligganden? Jag kan ej föreställa mig något sådant, och nödgas således alltid återkomme till min förra tankevttring, stt jag omöjligt kan begripa det fina i den åsyftade skillnaden emellan att blott inställa nödig skjuts, och att biträda vid en så beskaffad förrättning, som dena ifrågavarande. Vi äro ju alle lika inför la en; men jag beklagar herr tillförordnade lsnåshöfdingen, om han som kroncskjutsskyldig skulle nödgats in-ställa sig till skjutsning på sätt jeg fått göra det, och jag är fullkomligen öfvertygad, att ban vid sådant förhållande skulle inhemtat en ganska praktvisk erfarenhet, att skillnaden emellan att inställa skjuts och att biträda vid den döda kroppens afförande, var alldeles ingen, ty först och främst ålades jsg af den med sidogevär väpnade skarprätiaren, att jemte dess dräng upplyfta det stinkande cadavret på min vagn, utan att skarprättaren sjelf dervid på minsta vis handlangade; för att derefter, i egenskap af kronskjutsskyldig kusk, allena med iiket på lagset köra till afrättsplatsen, under ett lidande som neppeligen kan beskrifvas, och som i följe deraf icke heller någonsin kan med penbinger tillfyllest godtgöras; och detta under dst skarprättaren med sia dräng i all beqvämlighet åkte på en egen skjuts utan att på minsta yis biträda vid kroppens sfförande till galgbacken. Uti inledningen till Konungens befallningshafvanE :e3 utslag förekommer ibland annat, huru förre bondens Lars Anderssons i Blisia döda kropp, jemlikt bäradsrättens beslut, skulle af skarprättaren till skogs föras och i jerd gräfvas. Kong!. Koliegium finner säkerligen bärutaf, hvem som af häradsrätten blifvit ålagd att till skogen afföra Lars Anderssons döda kropp, och att det var skarprättaren. : Hryad som nu berättigar Korungens befallnings-hafvande att ändra häradsrättens utslag, eller att konstituera mig, sjelfägande svensk skattbonde, till skarprättare, förstår jag ingalunda, och protesterar på det bögsta emot en sådan åsigt af bondeståndets ställning inom samhället. Kongl. Kollegium finner nogsamt härutaf huru orätt, huru laglöst Konungens befallningshafvande mot mig förfarit, och huru förödmjukande dess nu öfverklagade utslag är för hela bondeståndet, som derizenom göres till. vederlike och representant af skarprättaren. Hr grefve Horns känslostämning för svenska bondeståndets bibehållande vid sin medborgerliga värdighet synes icke mera vara att påräkna; men rättighefen att af Korungens befallningshafvande fordra vederbörlig uppmärksamhet, å svenska bondeståndets ära, och i rämsta rummet å den rättvisa, som det tillkommer, står likväl alltid orubbligt qvar; och det är till vinnande häraf jag nödgats i besvärsväg vända mig till Kongl. Kammarkollegium såsom opartisk domstol; ;ch den rätta vårdaren af den enskildes rätt, un:er så invecklade kameralförhållanden, som våra venska. Kongl. Kammarkollegii uppmärksamhet torde det cke beller undfalla, med hvilken fätt hand Konun-.ens befallningshafvande öfverhackat mitt klagomål !eröfver, att jag nödgats med ett så beskaff;dt lass