Aftonbladet – 13 oktober 1842, sida 2

denna diamantagraff. Låt mig-slita sönder snöena i korsetten. — Mon är jag väl mindre profan för det? Ar leendet från mina läppar mindre hänförande? — Nå väl, bödlarna skola komma med hela sin plågoatiralj. Hvad du skall bli skön så der pinad! — Men det är icke mot en okänd himmel min själs andedrägt bortflyger, det är mot teaterns ramp. — Du skail vända dig till Christus; ty se hit: här komma bödlarna! tänk på att de äro här, framför dig; sträck ut händerna att de må binda dig med kedjor. Vänta: de skola lägga dig på sträckbänken. Du gråter, din alabasterkropp sönderslites redan af remmarna. Ack hved du är skön så der, Zorzina! — Hade han låtit binda henne? frågade kapten Henrik. — Han hade icke allenast bundit henne, men han målade henne så; blek och hänförd af jag vet icke hvad för frenesi gisslade han henne och sönderslet hennes sköte. — Arma flicka! — Säg snarare carma målare! ban led mer än hon. Han hade gjort henne till martyr: men han hade sjelf konstituerat sig till den romerske prefektens tjenare: han utropade: Bekänn att Cesar är Gud och förneka Nazarenep, eller skall du dö! Tängerna äro glödgade; se, de öppa sig redan; korset skall mottaga dig, bunden till händer och fötter. — Du förskräcker mig. — Men aldrig har jag sett dig så skön. Hvad skall du då icke bli på korset? du skall bl sublim! Korsfäst! korsfåst! — Nåd Giulo! — Nej, ingen nåd! dör — : ken Jag är icke Cecilia, den romerska damen, jag är Zorzina, sångerskan; skona mig! — Upphör att klaga, du måste dö! Och medan detta förfärliga delirium ännu fortfor, tar han hammare och spik och fastnaglar henne på ett slags stegel. — Hu, sluta denna förfärliga historia! utropade kapten Henrik, som kände sitt ansigte ba