Aftonbladet – 13 oktober 1842, sida 1

— Giulo! utropade jag, hvilken är Giulo? — Ah, det är en persod, som: jag gifvit det fatala löftet att gifta mig med; det är en stor målare, men ett vridet hufvud, hvars alliför o tåliga kärlek börjar bli mig en plåga. — Sade hon er det? — Hon sade det, rysande, och jag såg hennes stora ögon fördunklas. Men i detta ögonblick hördes ljudet af en röst och ljus syntes bäras ur rum i rum, utåt terassen. — Man söker mig, sade Z-rzina. Jag miste sjunga, jag måste visa mig; beklaga mig, Henrik, och skynda härifrån. — Adjö, min Semiramis, svarade jag, kysste bennes hand och hoppade öfver balustraden. Då jag stod nere i trädgården, betraktade jag henne ännu en gång. Den gudomliga varelsen tog en blomma ur sin krans. och en ring af sitt finger och nedkastade till mig: med de orden: För dig!l ev Och er historia slutar der, kapten? — I det närmaste, fortfor officern. Dagen efter denna fest var teatern i Brescia rikt illu minerad, och på affischerna lästes med större bokstälfver än varligt: Semiramis, opera-seria, för sista gången ochstill förmån för signora Zorzina. Också strömmade hopen dit från alla håll, och likt ett oroligt haf hvälfde sig massorna vågvis utanför teaterns portar. Andtligen öppnades dessa och: floden strömmade in med ett doft sorl. Inom ettögonblick var salopgen öfverfuli;s hvar och en sökte sig plats; man knuff.des, man trängdes, man grälade; i2, man slogs till och med; det var ett väsen, att man kunde mista hörseln. Efter någon stund började ändtligen stormen att lägga sig och det blef tyst. Man skulle begynna. sr — Men recettagerskan; ni nämner ju inte! ord om recettager:kan? — Vänta, vänta, jag kommer just dit nu. Ouaverturen hade slutat; publiken, uppfylld af