Aftonbladet – 11 oktober 1842, sida 2

kan, yttrade friherrinnan halfhögt till Salomon, ojag kan ej glömma den goda patron Simpe!; tan är således mycket sjuk ? Löjtnanten, som höll sig nära, såsom en reserv korps skall göra, inföll straxt: Ja, bästa tan:, han är så usel, att han ej utan att mista ands:n kan gå öfver golfvet. Fröken fortfor att sjunga och spela, Salomon satt som på nålar af förlägenhet, men löjtnanten lät sig ingenting bekomma, utan hviskade i sin väns öra: Se så, nu har jag planerat, nu går det bara du säger ett ord. Salomon såg något förundrad ut, men började repa mod. Sedan musiken var slut, tackade han vackert, och ej långt derpå föreslog löjtnanten en spatsertur i det gröna, till exempel till Kärlekens tempel, det vill med andra ord säga potatiskällaren, hvars prydliga kupol blifvit smyckad med en kärleksgud af jernbleck, hvilken vände sig som en vär derflagga åt alla håll, allt som vinden blåste. Det var blott gjordt för att pryda och på samma gång vara till nytta. Meh huru sann var likväl icke ideen: en ostadig, målad kärlek, som svängde efter vindens riktning, hvilande på taket till en potatiskällare, en ostadig kärlek, hvilande på en grof materiel grund. Det var en hvardagsbändelse, föreställd i bilden. Uader spatserfarten lät friherrinnan lilla Fredrique, som, innan promenaden begyntes, hade haft ett enskildt samtal med sin mor, gå ensam med herr Simpel. Den fria naturen och motionen, de tvenne retmedlen för en landtjunkares fantasi, felade ej heller att göra Salomon mera upprymd, och nu friade han om igen. Dä sällskapet återvände, såg Salomon liksom litet förtjust ut och fröken litet förlägen. Vid hemkomsten sjöng fröken Tro ej kärleks, och Salomon strök högst förnöjd på sin balsduk och tingrade berlockerna. Vid hemresan fick löjtnanten i förtroende veta, att flickan sagt ja med den mest förtrollande naivetet, och att vännen Salomon var den lycksaligaste menniska på jorden.