Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 3

mina handlingar för det tillkommande skola bevisa att jag är lika kall för honom, som han för mig. Sådana voro de båda kokettes beslut, och dessa vidblefvo de en tid, emedan folk i allmänhet olyckligtvis äro mera beständige i det onda än det goda. van Men förgäfves hyllade Byron ganska enträget lady Harriet Gordon, en af de nya gästerna på stället, och förgifves koketterade lady Matbilda ytterligt för hertigen af Lancashire; de båda förrädarnes ögon möttes ofta ofrivilligt, och de stodo båda förvunne, liksom gripne på bar gerning. Dessa ögonblick, då de missförstådda hjertan söste hvarandra och möttes en minut, en half, blefvo dock allt mer och mer sällsynta. Mrs Colquhoun var, som man lätt kan föreställa sig, för en tid, i ett tillstånd af förtviflan öfver deta sakernas förändrade utseende; ty, hennes allrig hvilande blickar upptäckte snart, alt Byron och lady Mathilda icke voro på samma punkt, som förut. I början fruktade hon, att den ömsesidiga spänningen slutligen kunde ändas med en brytning dem emellan, och hon sparade insen möda för att tillvägabringa en förlikning. Men då hon till slut fann att de, ej en gång i sina mörkaste stunder, någonsin tänkte på att bryta förbindelsen, började hona trankilisera sig något och låta händelserna ha sin ostörda gång. Sällskapet vid Vernon CLff bröt ändtligen upp och da förlofvade jemte flera andra foro til: London. Det hade förut blifvit afgjordt, att de inga skulle bli förenade i början af våreo. Uater de tvenne månader som återstodo, fortforo le att lefva på samma sätt, deras fordna ömhet ippblomstrade icke, den tycktes vara för alltid örgången. Men hvarföre då icke skiljas åt? Hvaröre störta i en förbindelse, der ingen lycka tycke3 vänta? Jag vet icke. Kanhända förbjöd fåingan dem detta steg. Hela verlden visste om leras förlofning, och måhända båda lika mycket