Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 3

kom han till stället, det han noga tagit märke på, och snart upptäckte han sin förlorade skatt. Hastigt fattade han rosen, som bon för några få minuter sedan bortkastat med så mycket öfvermod och förakt; blickade kärleksfullt och sorgset derpå; kysste den ömt och dolde den sedan vid sitt bröst: O! hvad det grämer mig., tänkte han, att ett så älskligt och förtjusande väsen skall vara så förställsamt? Då hon först tilltalade mig, på sitt Jjufva, smekande sätt, och hennes sköna ansigte strålade af ömhet och uppriktighet, bedårade hön mig ännu en gång och jag inbillade mig i min lätttrogenhet, att hon verkligen erfor den tillgifvenhet och det intresse, som hennes ton och ansigtsdrag så förunderligt visste att antaga. Men aldrig mer skall hon locka mig att förråda min kärlek; ty, oberäknadt min sårade stolthet och mina svikna förhoppningar, som jag har att hämma, så torde ett systematiskt och uthållande likgiltigt uppförande måhända slutligen bo: denna flygtiga och npyckfulla varelse framkalla någon känsla af varaktigare halt.o Imedlertid, djupt intryckt i det mörkaste hörnet af sin ensliga kammare, satt återigen den ö!vergifna Mathilda, försunken; i dystra sjelfbetraktelser. Således äro, tänkte hon, alla mina farhågor bestyrktel således äro då alla mina drömmar om lycka för alltid förstörda! Han sOM jag egaat mitt hjertas kärlek är sielfvisk, tvär och bjertlös! Gud vare min bjelp, ty jag känner att jag, — så svag, så förnedrad är jag, — måste evigt älska honom, som försmår, som förakjuter, om icke föraktar mig! O, huru han förstod att smyga sig in i mitt arma hjerta! och au då han tillstulit sig det, aftager den förrädarån masken och visar likgiltigt och kallt, huru jöga han värderar det pris, som jag, arma, litt ;rogna dåre, alltför villigt räckte hosom. Mer han skall icke triumfsra — om jag icke kan öt vervinna, kan jag dock dölja min svaghet; och