Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 2

sinnesbeskaffenhet, som gör den sämsta figur i skrift, vill jag blott i korthet tala derom. Alla hans: farhågor voro besannade: han hade funnit, att lady Mathilda var den hjertlösa och förkonstlade varelse, som han från början misstänkt; hov hade då antagit och låtsat en känsla, den hon icke i sjelfva verket hyst; blott för att förmå honom att fästa sig vid henne. Denna upptäckt, buru smärtsam den än var, utgjorde dock den minsta delen af. hans lidande; ty hans största sorg var den förödmjukande öfvertygelsen, att han, oaktadt upptäckten af hennes bedrägeri och ovärdiga uppförande, likväl älskade henne med lika mycken häftighet. Men han beslöt, att hos icke skulle få yfvas öfver medvetandet af denna hans. svaghet; han skulle tillmäta henne med samma mått som hon nyttjat åt honom, och för heane låtsa samma likgiltighet, som han trodde henne verkligen hysa. Nej, hon skulle icke längre tro, att han var den svage, bönfallanda älskare, som hon trodde honom vara; han skulle visa henne, att han åtminstone kunde antaga, om ock icke i grunden förvärfva, en kallsinnighet lika med hennes. . Följande morgonen eter frukosten, gick lady Mathilda till bibliotheket för första gången, på många veckor, allena. Hon såg sig sorgsen omkring; hvarje föremål, nästan hvarje volym i rummet erinrade henne om en person, som var alltför kär för henne, för att hon skulle med vanlig saknad kunna fördraga denna oväntade lilla skilsmessa. Dessutom hade hans lynna och sält under den föregående aftonen uppfyllt henne med ängslan. Hvad kunde hafva försatt Fiiz-Roy, den glade och nyss så älskande FitzRoy, uti ett sådant misshumör? En känsla af tilltagande oro var svaret på denna fråga, som hon gjorde sig sjelf. Föga kunde hon drömma till, att han hört hennes oförståndiga ord till fadren; men hon erinrade sig ganska väl det sitt hon antagit straxt efter sedan hon blifvit öf