Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 1

I detta besynnerliga predikament förblefvo de en stund; lady Mathilda med ögonen envist sänkta mot jorden och med en glödande rodnad på den fina kinden, och mr Byron lika ihärdigt betraktande henne med :ett uttryck af oförställd och liflig beundran. Slutligen gjorde lady Mathilda ett våldsamt bemödande att rycka sig ur den förvirring och det upprörda tillstånd, hvaruti bon befann sig. aHuru sköna äre icke dessa rosor; sade hon; så här sent på året är det verkligen underbart att de kunna vara så vackra.s Med dessa ord skyndade hon in i orangeriet och afbröt en af de rosor, som framkallat hennes plötsliga beundran: Hon återvände derpå, och med en sax, direkte gjord för dylika ändamil; pyntade hon beskäftigt sitt byte och afklippte de öfverflödiga bladen derpå, och då denna operation, som i möjligaste: grad blifvit förlängd, var fullbordad, fastsatte hom, med lika pyeken långsamhet och ifver, blomman vid sitt röst. Med mycken uppmärksamhet och under djup tystnad åsåg mr Byron alla dessa:rörelser. cJag skulle tycka om att ega denna rosn, sade han slutligen sakta och med en tankfull blick på den begärliga skatten. Ni skulle tycka om att ega denna ros), upprepade Mathilda halft omedvetet, och hennes förvirring återkom hastigt. Men snart tillade bon med synbar glädtighet: cHvad vill ni gifva mig, om jag afstår den åt er? Nu var han i sjunde himmelen; hvarje ord, hvarje blick och rörelse hos Mathilda hänförde honom. Hans föresatser, liksom hans farhågor, hade länge sedan blifvit förgätne, och i den sista balftimman hade hans passion beständigt varit i ew erescendo. Vid denna tillfälliga fråga — en bättre lämpad fråga kunde hon i detta ögonblick aldrig hafva valt, om hon ock varit ledd af det mest utstuderade koketteris grundsatser