Aftonbladet – 6 oktober 1842, sida 3

De2t skulle jag ock för en månad sedan., Men hvad är det som väcker din sorg? Mathilda Morden. ,Jag troddåe du tyckte om henne; jag.) Ack,, svarade Byron, sorgset, det är jus det som bekymrar mig. Kärlek och sorg är ett, fruktar jag. Åtminstone lefver jag ett myc ket sorgligt Nf. O, huru Ovist har jag ick handlat! Blott för ett lättsinnigt nöje, och fö; att tillfredsställa min fåfänga, mitt högmod, ja nästan blott för att fördrifva tiden, har jag sys selsatt mig med denna förtjusande, farliga vare!se, och öppet egnat henne min hyllning, — hvad som en gång var förställning och hyckler bar nu blifvit förbytt till allvar. Men rättvis lider jag för min brottsliga fåfänga; ty den va relse, som jag betraktat såsom min leksak, mir docka, har nu inkräktat mitt hela bjerta. Hor har. hos mig väckt känslor, som jag aldrig trot funnits inom mig; hon har omskapat hela mitt väsen, tillintetgjort min ostadighet, förstört mit! sorgfria sinne, och, som j2g fruktar, för alltid fästat. mig vid sig. Ja, jag fruktar, emedan så förtrollande doch hbänförande hon än är, har jag skäl vatt tro Heäne vara ew likaså hjertlös och -känslolös varelse somjag fordom var. Hon synes älska mig, det är sannt; men om hon ock klart: och tyäligt tillstode sin böjelse — -försäkrade och bedyrade dess uppriktigHet — skulle jag väl tillåta. mig att tro det; kunde. jag väl komma ända rderhän i sjelfbedrägeri, att förlita mig på hehnes försäkringar? Huru kunde jag väl invagga mig sjelf i tro på sanning hos henne, hvars hela förflutna Nf varit en oafbruteo kedja af bedrögeri? Sådana voro de tvenne behågsjukess tankar vuch farhågor; och, för att tala uppriktigt, så saknade desse icke helt och hållet grund. Men, kärleken är blind, och kärleken är mäktig, äro tvenne påståenden, som så lioge blifvit sagde och sjungne, upprepade och besvurne, tills de