Aftonbladet – 5 oktober 1842, sida 3

dem som helst all:för väl kunde misstänkas för att vara: egarinna tll den lilla eleganta nätta skon. Spejarne hade således ett ganska wid: sträckt fält för sina lärda efterforskningar; och nyfiket plirade de under stolar och bord, soffor och ottomaner, pianofortes och emmor, för att få reda på hvarje fot-par, hvarmed-naturen välsignst föremålen för deras: misstankar. Deras bemödande fann slutligen--sin belöning. och det blef allmänt antaget bland mediermarne i denna spejaretrupp, att alla deras täcka bordgrannar voro försedda med bruklig forbeklidnad, utom miss Mathilda Morden; som salt på ett högst misstänkt sätt, lik enkan i Ems, envist frambållande för sina inqvisitoriska beundrares blickar blott en beskoad fot; icke förmåddes bon heller till någon rörelse, somskulle framkallat den försnillade foten i dagen. Just som detta factum blifvit oryggligt faststäldt, öppnades dubbeldörrarne med mycken högtidlighet på vid gafvel, och den längsta betjenten-i helahuset inträdde ståtligt i rummet; med pudradt hår, en anseniig mängd galloner och plys, samt med utseende och karakter af stor värdighet, honom följde ännu te å fyra andra af den uppassande personalen, alla nästan lika högväxta och resliga, som han sjelf. På raka armar, och med en min, värdig till och med Iliadens:, förnämsta hjeitar, förde han en massif silfverbricka, som var så stor, som ung Narva!s sköld, den der var rund som -månan, om icke alideles så stor, i hvars center — icke månans, eller sköldens utan, brickans förstås! — stod till allmänt åskådande i majestätlig enslighet den märkvärdiga, lilla, svarta siikestoffeln, skönrj: bar, mera genom kontrasten i färg, än genom sin storlek. Till damernas stora förvåning och herrarnes bemliga nöje, eburu deras ansigten. tillkänna. gåfvo djup -allvarsamhet, undran och bestört ning, nalkades denna procession till misstris: