Aftonbladet – 5 oktober 1842, sida 3

ålder erhöll han någon vägledning på detta instrument af en florentinsk artist, vid namn Polidori, men fick, kort derpå, då hans föräldrar flyttade till Paris, en ny läromästare i den franska violinspelaren Sainte-Marie. Vid elfva års ålder kom han händelsevis en dag-att få höra Viotti på en andlig konsert, hvilken gafs på Tuilerierna. Denna stora artist gjorde ett oförgängligt intryck på den unge gossen, och Baillot ansåg sig från denna stund i Viotti funnit en typ, den alla hans framtida bemödanden borde gå ut på att söka upphinna. Efter sin faders död blef Baillot upptagen af en viss monsieur de Bouchporn, kunglig fransysk intendent på Corsica, hvilken sände honom med sina egna barn till Rom, der det gafs bättre tillfälle till uppfostran, än på den ensliga ön. Baillot kom nu under bänderne på en ryktbar artist, vid namn Pollani, af hvilken han ärfde denna ulånga och raska stråke,, denna breda och fylliga ton, hela denna stora stil, som sedermera utmärkie honom bland alla hans samtida fiolspelare. Eiter 4791 kom han tillbaka till Paris, i afsigt att draga parti af sin talang, den han hittills utöfvat endast som amatör. Viotti blef öfverraskad af hans grandiosa och ädla exekution och skaffade bonom genast en plats i orkestern vid theåsre Feydeau. Baillot. bade imedlertid icke varit här mer än några månader, då han erhöll en plats vid finansministeren och återgick till sin egenskap af blott och bart amusikälskarey. Han nödgades lemna denna lugna befattning, för att med tusentals andra unga män inkorporeras vid armåeen, der han tjenade i närmare tvenne år. Når ban omsider fick återvända till Paris, stod cke längre det förra civila engagement till bana tjenst, och han uppträdde ru för första gången offentligt. Han ådrog sig genast der allmönna uppmärksamheten, och hans anseende växte med sådan hastighet, att han redan 4795 kallades till professor vid konservatoiren, en befattning, den han, med afdrag af fyra år, troget bestridt ända till sin död. Kejsar A:exander kallade, som man vet, en mängd fransyska artister till sin hufvudstad under de första åren af sin regering; Boildieu, Rode, m. fl. lydde inbjudningen, och Baillot följde äfven efter. Kriget, som kort derpå utbröt, gjorde att han ieke återkom till sitt fådernesland förr än långt sednare, än han hade ämnat. Ar 4814 såg Baillot sig i tilfälle att realisera en id, som han sedan länge byst, den nemligen, att grunda en musikalisk förening, uteslutande egnad åt exekutionen af de stora, klassiska mästarnes arbeten för stränginstrumenter, synnerligast qvartetter och qvintetter. Alltifrån nämnde epok gaf han också årligen ett visst antal musikaliska soirger eller matinger, der man fick höra Boccherinis, Haydns, Mozarts, Beethovens vackraste saker. Det var här Baillot, som utvecklade sin stora talang i all dess glans, och ran egde dervid att hos bonom beundra, utom sjelfva det mekaniska herravälde öfver intrumentet, som han besatt i det fullkomligaste mått, dessa olika egenskaper, hvilka egentligen gjorde Baillot till Baillot, behaget, energien, ädelheten, den djupa känslan och en sällspard förmåga att uppfatta alla olika stilar och karakterer. Detintryck han här gjorde var så mycket lifligare, som man såg att han belt och hållet glömde sig sjelf och att than bemödade sig väcka beundran icke för det. ypperliga i bans exekution, vien för det snpillrika och herrliga i de arbeten, hvilka han utförde. Sedan några år bade han numera nedlagt sin violin och lefde högst tillbakadraget. Han har efterlemnat en stor mängd kompositioner för violin, men det arbete af hans hand, som troligen längst skall föra hans namn till efterverlden, är dock den violinskola, som han uvsprungligen utarbetade för conservatoirens elever, och af hvilken han ärvu för få år sedan utgaf en ytterligsre genomsedd och förbättrad upplaga under titel af ;LArt du vioion,. Det är allmänt erkändt för att vara till och med det fullkomligaste och mest klassiska elementarverk, som hittills utgifvits för något instrument. Baillot var för öfrigt en ädel och god mennisko, sjelfva ärligheten, tillgifvenheten och hjertligheten, och den rörelse, hvarmed hans talrika vänner och beundrare följt honom till grafven, har varit djup och oförställd. I Paris har på Theåtre Frangais med framgåvg uppförts en dram af Romand, kallad Le dervusor Marmisen: andra nva Dieser äro: Då