Aftonbladet – 3 oktober 1842, sida 3

IVI0TRa Hg I UV Hal alvIRUDa al lIACIN, UvVULAKCH utan tvifvel kommer att cirkulera genom många andra tyska blad. Den rådande karaktären deri är, som man ser, en ifrig längtan efter Tysklands enhet, uppenbarad genom afund och snart sagdt hat till utlandet, framför allt Frankrike och England. Det småaktiga, det omotiverade och på tyskeri stötande i detta hat kan icke undgå uppmärksambeten, och skall utan tvifvål missbaga mången; man kan, för exempel, icke älska den egoism, 2ned hvilken författaren vill i kommercielt hänseende isolera Tyskland från hela den öfriga verlden, ej heller den inkonseqvens, hvarmed han förebrår i synnerhet Ryssland för det spärrningssystem han sjelf önskar infördt mot England och Frankrike; men detta hat och denna; inkonseqvens förklaras lätt, då man skiljer melarr den anda, som lifvar den tyska patrioten, och den form, hvari denna anda uppenbarar sig. Andan är onekligen en stark känsla för den tyska fosterjorden, en billig förtrytelse för all den förödmjukelse, alla de härjningar, Tysklaud varit underkastadt, endast och allenast derföre, att detta land som innebåller blott en nation, blifvit splittradt i många, ofta mot nvarandra fientliga stater, och derföre att det enda sambandsom existerar meilan dessa stater, elier tyska förbundet, väl skänker en makt att underkufva hvarje stat serskildt och öfver hela landet uppehålla godtycket och furstehusens anspråk, men icke en makt att motstå utlandet, att genom förbrödring lyckliggöra det tyska folket, låta det njuta af sina tyska sympatier och blifva hvad naturen bestämt det till, en stor och mäktig nation. Egde denna anda att fritt utgjuta sig, så skulle den otvifvelaktigt vända sig direkte mot de institutioner af alla slag, ja, sjelfva de män inom Tyskland, som stå i vägen för dess enhet och de reformer, förutan hvilka denna ej är tänkbar. Men ett sådant direkt språk tillåter icke det tyska trycktvånget. Derföre måste den tyska andan utgjuta sig i allmänna fraser, i uppmaningar mot utlandet. De förra tillåtas, emedan statsmännen alltför väl veta hur stor skilnaden är mellan hvad och huru, eller som tysken skulle uttrycka det, das dass och das wie, mellan frågan om en önskan och frågan om att gripa verket an, för att bringa den till uppfy!lande. Det sednare, eller ropet mot utlänninpgen, har alltid varit medgifvet, ja, till och med uppmuntradt, emedan nationalhatet, på hundrade olika sätt, kan begagnas till fromma för maktens önskningar. Detta förklarar, efter vår tanka, det anstötliga i formen för den tyska enhetsandans uppenbarelser, men det döljer icke hur starkt denna anda upplågar och hur litet som kan beböfvasj för att den skall vända sin verksamhet mot det håll, der arbetet för den tyska enketens uppnående rätteligen bör börja. Den åberopade artikeln lyder som följer: ;Hvad vilja tyskarne?, frågar utlandet; hvad vilja våra Jandsmän? fråga sig tyskarne. Hvad vi vilja? Hören j icke det, när glasen klinga i tyska männers lag? Förnimmen j det icke i pressens uppmaningar, i dess till hälften bortdöende stämma? Vi vilje blifva, hvad de förnämsta folk på jorden berömma sig af att vara: ett folk, om ock deladt efter stammar och landstreck; vi vilja blifva en makt, verka med förenad vilja och tillhöra oss sjelfva. Tbäringerskogen må icke mer dela oss i två hälfter, och tullarne icke mer skilja. sjöstaterne från mellanlandet, Osterrike från dess moder, Rhen från hafvet; ty det stora landet är vårt och deännu skiljdas gemensamt, det är allt ett Tyskland. Färgen på den presterliga drägten skall icke mer skilja vårt folk, om än skilda öfvertygelser herrska i religionen; ty deri består friheten att enhvar äger tillhöra sin tro, och deri enheten att skilda regeringsformer och religionsbekännelser icke dela den tyska inflytelsen, att denna, förenad liksom i ena tyngdpunkt, trycker på Europa med styrkan af 40 millioner tyskar och afvärjer det falska utlandets tilltag. Detta är hvad vi alla och framlför allt vilja. Menw; säger utlandet, J besynnerliga varelser, ären j då så helt och hållet eniga? Nigra af eder vilja en enbet sådan som vi hafva dan och äro missnöjda, emedan de se att den ej låter sig finna; några äro missnöjda, emedan de icke hafva tillräckligt skydd mot godtycket; ännu andra förarga sig öfver 100 serskilda strafflagar, 300 civiilagar, 400 polisinrättningar, mer än 20 uniformer, 3 till 4 tuliförfattningar; mer än 30 myntslag, en 40 indeiningar af Mått, mål och vigt; och gifves det väl! något tecken att j viljen vara ett folk, förenadt och befästedt i ett förbund? Vi se icke någut sådant och vi äro dock sionliga mennistor mer än j. Just derföre svara vi härtill, har er ens hat gått utirån inåt, hvaremot vår går inifrån utåt. I våra bjertan vilja vi vara ett folk och hvad inom oss lefver skall småningom röja sig i det yttre och utprägla sig i a!la inrättningar. Er, Gallier, har redan Cesar ssmmanbundit och fyrahundraårigt romarevälde jemnat och på sin tid gjort lika, mer än något annat folk, Sedvare hafva, efter Burgundernas och Göthernas förfall, de tyska Frankerna boppressat er, likasom Sachser, Danskar och Norrmän hoppresrsat Britterna, de germaniska Warägerna Ryssarne, Götherpa och Longobarderna Italienarne, på hvilka äfven den omständighet, att deutgjort medelpunkten för den kristna verliden, verkat. Vi deremot stodo alldeles ensamme, som skogens ekar, och er list smög sig, er samlade rmekt astormada Ahland oss. och ändock häida sic -—