Aftonbladet – 3 oktober 1842, sida 2

deles moskåerna. Kejsaren residerar i den nya staden med sin lifvakt, bestående af 5 å 6000 renegater, afskummet af alla nationer. Invånarne: antal kan uppskattas till 300,000, deribland 20.000 judar ; men dessa sednares lif är icke afundsvärdt; de få fcke gå med skor på fötterna genom den mobriska delen ef staden, och måste fastbinda sina svarta mössor, om de icke vilja för hvarje dag köpa sig nya, ty de rättrogna göra sig ett nöje af stt aftaga och bortkasta dessa och iakttaga dessutom hvarje tillfälle att utan ringaste anledning visa sin afsky mot dem, som icke äro af deras tro. Om jag vandrat omkring i staden, hade det förmodliger icke gått mig bättre än judarne. Jag höll derföre för klokast, att så mycket som möjligt stanna inne på värdshuset, och blott sända min tolk till autoriteterna, för att erhålla en befallning af kejsaren till guvernören öfver Tetuan, hvarförutan ingen kristen, icke ens renegat, inlåtes i denna sjöstad. Man kan föreställa sig min angenäma vistelse i Fez, in stängd, som jag var, i en kammare 8 alnar lång och 6 alnar bred, dit ljuset inströmmade endast genom tvänne gluggar, som lågo åt strömmen. Ljudet från en qvarn, tätt invid min kammare, åstadkom en musik, som för natten fördref all sömn. Jag tog derföre gerna afsked af mitt fängelse och gick, åtföljd af en kejserlig embetsman och min judiska tolk, Ebenzur, för att vänta in karavanen utom staden. Ebenzur gick tolf steg framför mig och tjenstemannen tätt bakom mig. Vi hadeknappt begifvit oss på väg, förrän en allvarsam mohr, som trankiltvandradei gatan framåt, med ens stannade och med största gravitet skådade Ebenzur i ansig tet. Då min förtraf sålunda. utan vidare omständigheter antastades, trodde jag turen nu skulle komma till mig; men mohren passerade dock utan vidare fientligheter och yred blott sina mustache: då han gick förbi mig, under det han med en; för aktlig: blick sade: Rumi Ben-el-Kilb! (son till er