Aftonbladet – 1 oktober 1842, sida 3

nom. Det var en skön varelse, hon liknade en engel i blick och åtbörder. Med en ung makas första förtjusning följde hennes ögon alltid Årved, hvars sköna kämpegestalt höjde sig öfver mängden, liksom ea ung ek öfver småskogen bvälfver sin bladkrona. Redan länge hade hon älskat den sköna ynglingen, som hon någongång sett då riksrådets besökte hennes föräldrar på det vackra Gröningsvik, en egendom, som ligger någonstädes vid bafsbandet åt Östersjön till. Då Arveds3 föräldrar framburo hans begäran att få fröken Clarisse till hustru, bäfvade den unga flickan af en inre fröjd, förenad med fruktan att hennes föräldrar skulle göra svårigheter; men då desse icke blefvo af, gladde hon sig innerligt och gret af glädje vid hvarje tidning från kriget, der hennes älskling vann seger på seger, och då tidningen kom om hans snara hemkomst, då man på Grönvingsvik iordningsatte allt till bröllopet, då hon måste passa brudklädningen, och den stora tjocka guldkedjan, som skulle blifva en af hennes brudprydnader, bängde öfver hennes hals och föll ner öfver hennes oroliga bröst, då först ansåg hon sin lycka för en verklig sanning. Nu var det hemkomstöl på Svartfors; allt bygdens folk hade fått tillåtelse att stå nere vid salsdörren för att åse de högas dans; men då grannflickorna ville hafva Anna med sig dit, ville hon icke gå. Endast efter lång öfvertalan och då man anslog den strängen, att hon ej ville gå med, derföre att hon numera blott fick sti vid salsdörren och ej som förr lekande och skrattande hoppa på det bonade golfvet, beslöt sig Anna att följa grannflickorna, fastän en vidrig känsla dervid stack henne i hjertat liksom en törntagg. De tunga kronorna, som hängde i det med rika bildhuggerier prydda gipstaket, voro belastade med hundradetals vaxljus, hvilka spridde en klar dager öfver herrar och damer som i sina styfvafiguldbroderade kläder och sit!