Aftonbladet – 1 oktober 1842, sida 2

än barn och fruntimmer, som alla voro svepta i dyrbart siden och gullbrokad. Riksrådet var en kungens man och lefde i alla sina dagar i öfverflöd på Svartfors; för ötrigt var han en mäktig man och stod i stort anseende bland folket, så att ingen bonde vågade gå öfver Svartfors bro utan med blottadt bufvud, om vädret var aldrig så elakt; och om nätterna lästes alla grindar, på det att de vägfarande ej skulle väcka herrskapet på herrgården i dess sömn. Men riksrådet hade icke mer än ett barn; det var unga gref Arved, som redan i vaggan hade blifvit af kungen utnämnd till fändrik vid drottmngens lifregemente till häst; det gick så till den tiden. . Nu var det så, att der borta i skogsbrynet bodde en skogvaktare, hvad han hette vet jag icke att förtälja, men det var en af alla älskad och ärad man för sin redlighets skull; och skogvaktaren hade många barn, men framför alla de öfriga lyste hans lilla dotter Anna af skönhet och helsa. Men skogvaktaren lydde under Svartfors och tog då och då sin lila dotter Anna med sig fram till herrgården. Nu var det så, att unge gref Arved, som också var ett barn, gerna lekte med lilla Anna, och det vackra barnet fick såJunda gå upp i de höga rummen och leka i gyllenläderssalen på det bonade golfvet tillsammans med lille gref Arved, och mellan barnen uppstod en stor vänskap, så att den lille fändriken alltid gret, då lilPAnna åter måste gå hem. Riksrådets fru tyckte det vara synd om lille gref Arved, och så tog det höga herrskapet Anna ill sig, och alltsedan var lille grefven nöjd och glad. Men barpen växte, rä det varade icke måna år, förrän gref Arved var en skön ynglin ch lilla fet en fullväxt flicka. Då åse ref Arved ut i ofreden, och de begge unga greto