Aftonbladet – 1 oktober 1842, sida 2

ned beskuggades strömmen af en rad mörka byggnader, ur hvilkas höga skorstenar då och då ett moln af gnistor flög upp i den lugna luften. Svartfors herregård med sina mörka, nu gundrande fönster blickade spöklikt och tyst ned på det lNifliga braket, der ännu hamrarne fortsatte sitt rastlösa arbete. ,Ser herrn det der fönstret ? frågade bonden oeh pekade upp åt ett ensamt fönster nära under takfoten; ser herrn liksom något hvitt röra sig der innanför ? Jag blickade dit upp; det var ett litet hvälfdi fönster, och jag tyckte mig i den osäkra månglansen varseblifva något, som rörde sig derinnanför; jag vet det ej med visshet, men jag tyckte så; sinnena bedraga så lätt i halfdager och mörker. Min bonde tycktes, sedan vi hunnit förb: Svartfors bruk, blifva språksammare, och snart fick jag honom att b-rätta den händelse, hvars minne de begge korsen i skogen bevara. Jag bar skrifvit den ur minnet och kallar den SKOGVAKTARENS DOTTER. För många herrans år sedan, började berättelsen, bodde der på Svartfors gård ett riksråd, som hette Sölfverpil, det var han, som bygde det der stora huset med sina vidbygda flyglar. Hans vapen, ett par korslagda silfverpilar i himmelsblått fält, står bakom altaret, och bondgossarne hafva skrifvit och täljt en mängd namn på den adliga vapenskölden; han sjelf lärer ligga begrafven vid kyrkans södra sida midt på långväggen, ty der stod ännu i min farfars tid et! siags grafkor eller kapell, som likväl då redan var förfallet. Derunder var ett hvalf, och i det bvalfvet stod kista på kista, ty det var en slägtsraf. Men kapellet var så förfallet, att man när som helst kunde gå in i hvalfvet, och de nyfikne öppnade mer än en kista och funno än samla vördige män med långt skägg På hakan,