Aftonbladet – 29 september 1842, sida 2

erka mera på de europeiska folkens yttre förållanden, handeln, industrien och det praktiska ;: huru det visst ej kan betviflas, att icke äfvens ranska iders betydligen arbeta på mensklig-i etens inre formförändring, men dock göra detl:! vera för det yttres räkning. Frankrike lefverl åledes också för theorierna, men, om vi så lål. äga, för Praktikens theorier; då deremot Tyskands litteratur, till sin öfvervägande verkan, örer Theoriernas theorier, följaktligen det injersta i sjelfva det inre. Den starka iderörelsen i Tyskland, för närvaande, daterar sig väl ifrån den gamla, ändlösa triden emellan Rationalism och Supranaturaism, emeilan hvilka flere försök till försoning ramträdt i det offentliga, och sist ibland dem, itminstone betydligast, Schleiermachers Troslära; nen Hegel och hans skola kunna dock med rätta inses för utgångspunkten för det nyare tyska sträfvandet. Hegels död (1831) medförde snart ör hans egen filosofi en vigtig kris. Den skulle väl kanske, om han lefvat längre, hafva inträdt alla fall; men otvifvelaktigt påskyndades den senom hans frånfälle. Hegels lärjungar togo, efter mästarens död, ett ovanligt mod till sig; en klarhet och en frisinnighet började bland dem uppenbara sig, som man förut saknat. Man hade ( allmänhet under Hegels lifstid beklagat sig öfver hans filosofis svårfattlighet och djuprinniga mörker, och han hade sjelf skildrat Tankens arbete såsom någonting icke lätt. Hans lärjungar kostade årslånga studier på den abstrusa filosofiska lärobyggnaden, som hvarken i det muntliga föredraget eller i skrifter talade synnerligt intagande till dem; slutligen kände de sig ändock alltid ovisse, om de verkligen förstått läran, och vågade ej på egen hand använda henne. De underkastade derföre, ej utan ängslan, sina egna produkter mästarens skarpa blick och afvaktade hars bifall, hvilket icke alltid gafs; och man förtöljde flera anekdoter, som bevisade, att den gamle Hegel, långt ifrån nöjd med sin skol3s sätt att fatta hans filosofi, till och med uttryckt sig hånfullt och leende öfver flere af de betydligaste af hans lärjungars arbeten. Så mycket är säkert, att, när han var död, rörde sig Hegelianerne vida friare, och kände sig sjelfständigare, då Hegels personliga auktoritet icke längre kunde åberopas till skiljedomare, och hans efterlemnade skrifter ofta tilläto en olika tydning. Redan under Hegels lifstid hade väl en och annan fi!osof, med erkännande af den hegelska methoden, men med väsendtlig skilnad af utgångsoch slutpunkter, på sitt sätt trädt ut ur skolan, och derföre af de qvarblefae betecknats såsom Pseudo-Hegelianer; då deremot, efter mästarens död, ganska divergerande åsigter inom sjelfva skolan en längre tid kunde fördraga sig med hvarandra. Hvem kunde också nu mera afgöra, hvilken det var ibland lärjungarne, som bade ärft den uteslutande äkta ring, hvarmed den store trollkarlen, Vesterlandets Vise, besvurit tankarne, gestalterne i begreppets verld? Lugnet i denna verld, som inträdt efter 1831, stördes :genom ett nytt trollslag år 41835, då Strauss uppträdde med das Leben Jesu. Författaren förklarade sjelf uttryckligen, att hans kritik öfver Jesu lefvernesbeskrifningar till sitt ursprung stod i möra, inre förhållande till den Aegelska filosofien. Strauss sade visserligen i företalet till sin bok, satt han höll den christina trons grundkärna alldeles fri för sina kritiska undersökningar, och förklarade henne oberoende af dem. Christi öfvernaturliga födelse, hans underverk, uppståndelse och bimmelsfart utgjorde eviga sanningar, så mycket ock berättelserza om dem såsom historiska fakta kunde blifva föremål för en tviflande kritik,, hvadan också det dogmatiska innehållet af Jesu lefnad vid slutet af arbetet och i dess resultater skulle visa sig alldeles oantastade,, och ,ingenting såra den christna tron.,. Likväl har detta i allo icke kunnat medgifvas Strauss. Idden om enheten af den gudomliga och menskliga naturen bibehålles väl hos honom, men denna enhet öfverföres på hela Menskligheten, och icke, enligt kyrkans historiska uppfattning, på en individ, Jesus. Menniskoslägtet,, säger Strauss, innehåller i sig föreningen af de båda naturerne, är den menniskoblefne Guden, den i-ändlighet sig uppenbarade oändlige, den om sin oändlighet sig mer och mer påminnande ändliga anden. Menskligheten är: ett barn af en synlig Moder och en osynlig Fader, är ett foster af jordisk natur och evig ande. Menskligheten är Undergöraren, så fort dess ande allt fullständigare bemäktigar sig haturen. Menskligheten är att kalla den Syndfria, såvida gången af dess utveckling är utan tadel och hvarje förorenande endast klibbar vid individen, men upphäfves i slägtet. Sättet, huru iden realiserar sig, kan icke bestå uti att uttömma sig i ett enda individ-exemplar och dermed ockra framför alla andra enskilda exemplar 0. 8. v. Hela denna uppfattning stödjer sig väl på Hegels filosofi, men sätter sig dock i uttrycklig motsatts till andra Hegelska theologers framställning, och står verkligen i flera enskildheter emot Hegel sjelf. Mar vat af ingenting: för mig har Gustaf in