Aftonbladet – 29 september 1842, sida 2

sen, det eder usla älskare skall i sin dödsstund bekänna något på mig. Ingen annan än jag kommer att vara närvarande vid afrättningen, ty hertigen låter aldrig sådana ske inför sina ögon.n ,Välanl; sade Betty, som på en gång återfick hela sin själsstyrka, mitt lif står i Guds hand. utan hvars tillstånd ni ej förmår något öfver mig. — Döda mig! — af mig får ni i alla fall inte igen papperen. Vid dessa ord förgick åter Bettys mod; de! svartnade för hennes ögon och alla hennes sinnen omtöcknades. PSå dö då, din huggorm, så att ditt hväsande icke må förråda mig, ropade riddaren med dundrande stämma, i det han fattade flickan om lifvet, för att bära henne till fönstret och kasta benne ut. i Just då hördes häftiga steg på stengången utanför dörren; i detsamma klappades våldsam På denna dörr. Herr slottskommendant! ropade en röst som enne igenkände för Pater Mathiass. — Jag vet att ni är inne. Öppna fort, fort! — Ja måste på ögonblicket tala med er. Andreas Hain stod ett ögonblick liksom fast vuxen vid gelfvet. En häftig darrning skakade hela hans kropp. Mekaniskt lät han armarna nedsjunka, och Betty, som var afiånad, föll ned på golfvet. Detta ögonblick hade väl för honom varit det mest gynnande, för att fullborda brottet; men vid allt hvad som nu stormade inpå honom stod den elaka mannen så förkrossad, att han tycktes sakna all fattning, liksom det ofta