Aftonbladet – 29 september 1842, sida 2

Under det Icke-hegelianerne dels anföllo Strauss 1ed lärdomens vapen, med exeges, kritik, hi.oria och uppdagande af motsägelser i hans ega förklaringar, men dels och framförallt sökte evisa, alt hans theori icke vore förenlig med yrkans lära, likasom den på de filosofiska grundattsernas område icke bragte några synnerligt ya ämnen å bane; så framkallades deremot, nom den Hegelska skolan, genom Strauss en retenskaplig undersökning, djupare och noggranare än förut, af sjelfva de högsta och yttersta rinciperna i Hegelianismen. Partier inom denia skola uppkommo nu, om hvilka man svårlisen kan förstå, huru de möjligtvis kunde hylla n och samma filosofi. Eiler måste man snaare antaga, att en differens bröt ut i dagen, om hade sin grund i sjelfva den Hegelska ärans egen amfiboli, och som nödvändigt örr eller sednare skulie af sig föda motsattser rörande dej vigtigaste frågor, och slutlisen ställa sig midt emot hvarandra såsom helt och hållet stridiga Verldsåskådningssätt. En höger sida, en venstersida och ett centrum uppkomme . den Hegelska skolan, allt efter det olika bestämmandet af förhållandet emellan Begrepp och det deruti Föreslällda, emellan Tanke och Fakfum, Ide och Historia. Rosenkrantz står, åtminstone enligt Strauss sätt att se, ensam i skolans centrum, ehuru han närmar sig den högra sidan så mycket, att han kan tagas tillsammans med denna, Den venstra sidan har sedermera vunnit en stor betydelse. Strauss ställde i början på den blott sig sjelf, derhän lemnadt huruvida Hegelianerne ens ville antaga honom för en med dem. I sjelfva verket var frågan icke mindre än den, alt på ena (högra) sidan erkänna christendomen och isynnerhet dess Stiftares historiska charakter, antagande den såsom nödvändigt förkroppsligande, realitet och grundlager för den filosofiskt religiösa ideen; eller att, på den andra (venstra) sidan, låta hela den historiska betygelsen hos Guda-menniskan såsom individuum fara, och bortstryka allt tillfälligt, individuellt och historiskt från den spekulativa iden, hvars framträdande (enligt denna sidas påstående) icke genom Jesu person var absolut betingadt, ehuru det genom den föranleddes och skedde. Den förra sidan härleder, som man ser, den spekulativa iden ur det historiska faktum, Christi person, och finner den allenast deruti gilven och fullständig; den andra sönderspränger genom den spekulativa iden den dermed icke fullt adequata historiska formen, som, med half aning om den spekulativa sanningen, sökt upphöja det i och för sig sjelf ofullkomliga individet, genom den dervid förenade karakteren af underbarhet, till en herrlighet och totalitet, som blott tillkommer hela slägtet. (Forts. e. a. g.)