Aftonbladet – 27 september 1842, sida 3

snåret och slingrade sig utmed stranden af Oslawa. Aftondimman. låg redan öfver floden och drog sig sedan som en tunn rök utöfver ängarne. Videbuskarne, hvari Gustaf hade göm! sig, voro ungefär tolf steg från den jilia al skogsdungen och man kunde derifrån, till och med i skymningen, öfverskåda densamma. . Några alnar ifrån Gustafs gömställe frambrusade floden och ett gammalt, ihåligt pilträd böjde sig krokigt och vindt utöfver densamma. Det är förgäfves; han kommer icke, sade pagen till sig sjelf, sedan han länge blickat fram: åt slottet. Huru skall ieke Betty skratta åt mig när jag berättar, att jag legat här så länge och väntat på den fatala karlen, med samma längtar som om det varit henne jag passade på, — Dess utom lär jag väl ådraga mig en dugtig snufv: för besväret. Dock — hvad är det? — Kom mer icke-någon der? — Sannerligen, detär har sjelf! — Nå då — nu gäller det... — Nu skal det visa sig om jag har något att lura ut. elle: om jag bär mig så löjligt och enfaldigt :åt som Betty tror. Pagen kröp ihop och tryckte sig, som ett skygg villebråd, in uti videbuskarne och gjordesig blot en liten öppning, hvarigenom han kunde se oct ge akt på den kommande. Denne hade imedlertid med långsamma steg nalkats albuskarne. Men till den spejandes stor: förundran höll han sig intet ögonblick stilla, utan stöfvade igenom den så fort och otvunger som hvärje annan spatserande skulle hafva gjort Nu befann hän sig knappt tolf steg ifrån Gusta vid stranden af floden. Här stannade han er liten stund och såg sig omkring, liksom den hvilken hunnit målet för sin spatsergång, kastar ännu cr blick utåt den trakt, dit han snart ämnar återvända Betty har rätt — jag är en narr och förtje nar att bli utskrattad, sade pagen ytterligaretö sig sjelf. — pLigger jag icke bär i köld och väta — Te hvarföre? — För att se hur den der menniskaj tar sig motion för att befordra matsmältningen.