Aftonbladet – 27 september 1842, sida 2

Och anklagar han dig för att hafva uppsåtli gen förolämpat honom, så skyddar hertigens guns dig ickep, tillade gubben. Hertigen kan icke låta en af sina tjenare ostraffadt förolämpa er man, beklädd med riddarevärdigheten.n Hvad ni båda bannar mign, ropade pager missnöjd, och ändå vet ingendera utaf er, tl och med icke slottskommendanten sjelf, hvad som egentligen är honom vederfaret.n Han sjelf vet icke?) ropade Betty förundrad Nej, han sjelf vet icke att det var jag sow spelte honom det der schabernakletn, inföll yrglingen. Det var ett verkligt mästerputs. Hvad han: blef rädd! tillade han, gapskrattande. Nå så berätta då hur det var,, bad Betty. och hennes sköna ansigte uttryckte nyfikenbet Nå ja, hvarför icke? Du talar inte om de för någon och den högvördige patern håller all för mycket af mig för att vilja göra mig någon ledsambet, yttrade Gustaf muntert. Jag börde,, berättade han, för tre dygn sedan, just den der natten då hertigen sjuknade, steg i hans förmak. Genast sprang jag upp ur sängen för att höra om hertigen tilläfventyrs kunde behöfva mig. När jag kom in i förmaket var allting .yst, men jag såg dörren öppen till den stora alen, som ligger utanför hertigens rum. Sakta nträdde jag dit och för att icke göra ringaste vuller hade jag aftagit skorna. Hvad skall ni äga då ni får höra, att jag der träffade herr Andreas Hain? Huru? Slottskommendanten? Men berätta då ridaren, sade patern, som tycktes taga en liflig del berättelsen. Sä sannt jag lefverl, ropade Gustaf, ndet var